Våren närmar sig och bär på inte bara vårtecken utan även på påminnelsen om strävan efter ett samhälle fritt från diskriminering, en mänsklig rättighet. Mänskliga rättigheter är en samhällskonstruktion som skyddar oss människor, egentligen genom att begränsa statsmakten. Ytterst för det fall att statsmakten inte längre ser till folkets bästa. Historiskt sett har vi antagit lagstiftning och ingått internationella avtal för att skydda den, just nu sker en förskjutning mot motsatsen. Det var nog inte det man hoppats på i slutet av 40-talet då FN antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som slår fast att alla människor är fria och lika i värde och där förbud mot diskriminering är en gemensam nämnare för alla rättigheter.
Som antidiskrimineringsbyrå möter vi barn som upplever diskriminering och trakasserier i skolan, anställda som inte blir tagna på allvar när rasistiska kränkningar eller sexuella trakasserier anmäls till arbetsgivaren, blivande föräldrar som inte får rätt vård och stöd, och många fler. Vi möter också människor som tappat förtroendet för samhället. Där man blivit ifrågasatt, misstänkliggjord eller missförstådd så ofta att tilliten till slut brustit.
Hur många sjukskrivningar beror på upplevd diskriminering, otillgängliga arbetsplatser eller sexuella trakasserier? Hur många elever går ur skolan utan betyg därför att rätt stöd aldrig sattes in eller därför att de upplevde ett utanförskap där? Hur mycket arbetslöshet är en direkt eller indirekt konsekvens av diskriminering? Hur mycket psykisk ohälsa orsakas eller fördjupas av diskriminering? Det är frågor utan svar, men om så många som upp till 1 miljon(enligt Diskrimineringsombudsmannen) upplever diskriminering varje år i Sverige så kan vi anta att konsekvenserna inte är obetydliga. Inte nog med att gå miste om arbete, utbildning, vård eller bostad. Exkludering, diskriminering och utanförskap sätter också något väldigt grundläggande ur spel; människans starka behov av att tillhöra.
Antidiskrimineringsbyråerna i Sverige blev i år 19 stycken från att ha varit 18 i många år. Att vi behöver bli fler och få mer resurser är tydligare än någonsin. Det bästa med mitt jobb är att få jobba med saker som skyddar och främjar människors rättigheter, och att få finnas där när det inte funkar. Reparera skadan och, ibland, ett brustet samhällskontrakt, så gott det går. Det svåraste med mitt jobb är när vi inte lyckas nå fram, för ibland gör vi inte det. När det inte räcker med att hänvisa till lagstiftningen ”Förbud mot diskriminering” ”Prövning av barnets bästa”. Eller att berätta om skadan som uppstått.
När jag pluggade juridik och mänskliga rättigheter och längtade efter att få jobba med det i praktiken hade jag inte kunnat föreställa mig vissa av de saker som nu sker. 13-åringar kan hamna i fängelse, förslag att ta bort mänskliga rättigheter och diskriminering ur examensmålen för lärarutbildningen, permanenta uppehållstillstånd kan undanröjas, en bebis riskerar utvisas från Sverige. Nu får vi passa oss, när både moraliska och juridiska varningsklockor ringer för fullt.
Det känns som en minst sagt speciell tid att vara involverad i dessa frågor. Speciell därför att nu prövas vi till att visa att vi verkligen menar allvar. Att vi står fast vid mänskliga rättigheter och demokratins principer även när det inte innebär den enklaste lösningen. Ibland måste vi välja vad som är viktigast; ska det gå snabbt eller ska det bli bra? En fras jag gillar och som fastnat (till skillnad från reklamen som jag tror att den kommer från).
Min övertygelse kommer inte att förändras; att rucka på mänskliga rättigheter är att förskjuta problemen och även att bereda väg för nya. Mänskliga rättigheter ska inge trygghet, och ju tryggare vi människor är desto bättre är vi nog i allmänhet, tror jag.
Jämfört med många decennier av arbete för att skydda, främja och respektera mänskliga rättigheter har vi nu en utveckling som går åt fel håll och vår komplexa värld bjuder på mer än vad någon av oss önskat. Samtidigt är det upp till oss själva att bestämma vad vi väljer att göra med det och vi är varken maktlösa eller hjälplösa - för vi har ju varann!
Det känns som att det blev ett långt blogginlägg med reflektioner som är lite för stora för att rymmas. Hur som helst, stort tack till dig som har tagit dig tid att läsa bloggen.
Önskar dig en jättefin början på våren,
/Nine