Nya förslag om disciplinära åtgärder i skolan väcker viktiga frågor om hur vi bäst stödjer elever och upprätthåller trygghet. Ett förslag som diskuterats är att elever som bryter mot regler ska utföra så kallade “gottgörande insatser” inför klasskamrater som en form av konsekvens. Det är värt att reflektera över vilka effekter sådana åtgärder kan ha, särskilt för elever som redan befinner sig i marginalen.
Historiska perspektiv på disciplin
Historiskt sett byggde upprätthållandet av ordning och disciplin på synliga straff och sociala sanktioner – handlingar som inte bara påverkade den enskilde utan också signalerade till hela samhället vad som var tillåtet. Ett tydligt exempel är medeltida bestraffningar, där kroppsstraff utdelades offentligt och individen utpekades inför andras blickar som ett avskräckande exempel. Filosofen och idéhistorikern Michel Foucault har beskrivit hur dessa metoder inte bara korrigerade den enskilde, utan formade hela samhällskroppen genom en kultur av rädsla och disciplin.
Det finns en risk att offentliga “gottgörande insatser” kan bli en modern variant av samma logik: elever utpekas och korrigeras inför andra snarare än får stöd och förståelse. Detta kan underminera grundläggande skyddsfaktorer för utsatta elever och förstärka känslan av maktobalans.
Marginalisering och stämpling
Sociologer som Howard Becker och Erving Goffman har visat hur offentligt utpekande kan förstärka marginalisering. Becker beskriver hur stämpling av individer som ”avvikande” kan få dem att identifiera sig med avvikelsen och därmed förstärka den, medan Goffman visar hur skam och socialt utpekande kan påverka självbild och relationer till andra.
I praktiken innebär det att gottgörande insatser inför klasskamrater kan bli en form av stämpling som långsiktigt påverkar elevernas självkänsla och sociala tillhörighet negativt. Offentliga korrigeringar sätter fokus på individen och kan framkalla starka känslor av skam – särskilt för de elever som redan känner sig marginaliserade. För dessa elever kan upplevelsen av förnedring eller utpekande trigga frustration, isolering och i värsta fall antisocialt och våldsamt beteende.
Forskning om risker och ”triggers”
Vi som idag arbetar för att förebygga våldsbejakande extremism och ensamagerandes våld i skolan ser förslaget inte bara som kontraproduktivt, utan också rent av farligt. Amerikansk forskning, bland annat från The Violence Project, har under flera årtionden kartlagt faktorer för att förstå vad som kan vara avgörande för att en skolattack ska ske. En viktig komponent som identifierats är ”triggern”, det vill säga något som får en individ att gå från en mörk fantasi till verklig handling. Triggern kan se olika ut, men handlar ofta om att personen känner sig kränkt, offentligt tillrättavisad eller förlöjligad inför sina klasskamrater, vilket är precis vad som kan ske vid offentliga ”gottgörande insatser.
Allt för ofta lägger vi ett vuxenperspektiv eller rent av ser barnen som brottslingar i stället för att se dem för vad de är – barn. Risken är då stor att man förbiser det faktum att deras handlingar ofta är uttryck för frustration eller desperation över sin situation. Att utpeka elever offentligt riskerar därför inte bara att marginalisera dem utan kan också förstärka de beteenden man vill motverka.
Vuxna som skyddsfaktor
En grundläggande skyddsfaktor för dem vi är mest oroliga för är trygga och viktiga vuxna i deras närhet. Om dessa vuxna saknas i barnens privata nätverk blir skolans personal – en mentor, kurator eller annan anställd – ofta de som får fylla den rollen. Det blir då inte särskilt förtroendegivande om de vuxna som den unge möter ska vara både domare och bödel. Här finns också en överhängande risk för rättsosäkerhet. Hur är det tänkt att man ska validera bevisbördan – fakta, kvalificerade gissningar eller rykten? Människor har en stark benägenhet att söka syndabockar när normer bryts. I en skolmiljö kan detta innebära att vissa elever snabbt får rollen som ”de stökiga” oavsett vad som faktiskt har hänt. När någon pekas ut på det sättet uppstår lätt en självförstärkande spiral: den utpekade känner sig orättvist behandlad, reagerar med motstånd eller frustration – och bekräftar därmed bilden av sig själv som problemet. På så vis kan offentliga korrigeringar eller ”gottgörande insatser” snarare förstärka det beteende man försöker motverka. De som oftast hamnar i normbrytande situationer är dessutom de som är i störst behov av stöd och goda vuxna.
Ett viktigt verktyg för lärare och skolledning är att disciplinära åtgärder genomförs med måttfullhet och med omtanke om att den som står i fokus verkligen förstår varför. På så sätt kan skolan vara en trygg plats där vuxna bygger tillit, inte misstro, och där riskerna för att disciplinära åtgärder blir den trigger som i värsta fall leder till antisocialt beteende minimeras. Frågan är med andra ord inte bara hur vi hanterar regelbrott, utan hur vi som vuxna skapar en trygg och inkluderande miljö där elever kan växa utan rädsla för förnedring.
Inlägget är skrivet av Sara Johansson och Lars Stiernelöf