).png)
Disco Elysium börjar med att huvudkaraktären vaknar iklädd endast ett par kalsonger i ett sönderslaget och stökigt hotellrum. Spelets första utmaning är att sätta på sig huvudkaraktärens kläder – de antyds lukta ungefärlika illa som de ser ut – som är kreativt utspridda. Slipsen sitter fast i takfläkten och den ena skon har slängts ut genom fönstret, förmodligen av den mycket, mycket bakfulle och slitne mannen du kontrollerar. Först när denna oväntat svåra uppgift är avklarad är du redo att lämna rummet och utforska den spännande världen som väntar utanför – ja, så fort du har lämnat hotellet såklart. Jag låter det vara osagt om huvudkaraktären har tillräckligt med pengar för att betala sina stora skulder till hotellägaren.
Med andra ord är huvudkaraktären i Disco Elysium ett fullkomligt vrak, en vandrande katastrof, och som inledningen kanske antydde finns det gott om möjligheter för spelaren att upptäcka alla möjliga sorters sätt han kan balla ur på. Han kan dricka alkohol, ta droger och säga och göra de mest absurda saker i de mest olägliga av situationer. Trots detta finns det en utbredd känsla i spelets gemenskap att man känner sig manad att välja de professionella och vänliga konversationsalternativen och helt avstå narkotika och alkohol. Kanske beror det på att man inte vill att den stackars huvudkaraktären ska må ännu sämre än vad han redan gör. Kanske beror det på Kim Kitsuragi.
Kim Kitsuragi är polis och i just detta fall huvudkaraktärens partner. Kim tycks vara sin kaotiske partners motsats. Han är till en början en seriös och tråkig paragrafryttare, en man som inte förtjänar den virvelvind som huvudkaraktären för med sig, men genom ändlöst tålamod, professionalism, en nypa vänlighet och en ständigt överraskande torr humor, vinner han snabbt spelarens hjärta. Hur i hela fridens namn kan man vilja göra Kim Kitsuragis liv svårare? Vem vill inte vara den bästa partnern denne fantastiske man någonsin har sett?
Jag växte upp i en tid då tv-spel talades om som ett olöst problem, en kraft som skulle fördärva ungdomar världen över. Om man inte blev en social enstöring ämnad att dö i sin stol för att man glömde gå på toaletten medan man spelade World of Warcraft skulle man bli en våldsam kvinnohatare. Den stigman har nog aldrig riktigt försvunnit, men i och med att gamers födda på 80- och 90-talet växte upp och den stora flodvågen av hemska brott och sorgliga men ironiska dödsfall uteblev växte det långsamt fram en acceptans för att tv-och datorspel hade någonting att erbjuda.
Gemenskapen jag såg när jag arbetade på spelfestivalen Glitched i Jönköping tidigare i sommar visade detta skifte i retorik och anseende väl. Människor i alla åldrar kom dit för att spela och ha kul, och bakom kulisserna jobbade folk med att se till att gamers mådde bra och kunde känna sig trygga. Vissa grupper erbjöd ensamma människor någon att spela eller bara prata med, andra fokuserade på spelares mentala och fysiska välmående, och jag jobbade med att stärka motståndskraften mot de hatiska och extremistiska röster som tyvärr kan dyka upp även i spelvärlden. Det var svårt att inte tänka att det borde ha varit så här från första början, ett firande av en stark gemenskap som fick stöd av välmenande vuxna att åtgärda vanliga problem, som ensamhet och utveckling av toxiska attityder, snarare än den tidigare demoniseringen av ett fritidsintresse som nu åtnjuts av ungefär tre miljarder människor världen över.
Det finns nog få människor som låtsas som att tv- och datorspel är problemfria fritidssysslor. För mycket stillasittande är inte bra för någon, verken kan innehålla olämpligheter och det finns en risk att man i flerspelarspel stöter på otrevliga eller rent av farliga människor. Jag vill återigen trycka på hur viktigt det är med att värna om den mentala hälsan när man spelar, samt att barn och unga får hjälp med eventuella problem och att de blockar hatiska och manipulativa personer de kan komma i kontakt med online. Spelbranschen har också stora problem med bland annat övertid och att det ständigt hittas på nya sätt att krama ut varje öre man kan från sin publik på ett sätt som inte hade accepterats inom andra områden.
Men att ungdomar spelar tv- och datorspel bör inte ses som ett problem att lösas. Det finns starka, vänliga gemenskaper såväl online som offline. Hur många vänskaper har inte bildats genom virtuella världar? Hur många har inte hittat sin romantiska partner genom spel? Hur många fantastiska verk har inte inspirerats av spel som genom sin unikt interaktiva natur trollbundit människor i årtionden?
Det är vår uppgift som ansvarstagande vuxna att se till att barn och ungdomar får de verktyg och det stöd de behöver för att tryggt och hälsosamt navigera en ständigt växande värld, fylld med så många spännande berättelser och äventyr.
Förmodligen kommer även framtidens ungdomar att vilja underlätta Kim Kitsuragis huvudvärk och undvika att göra honom besviken.
