Ja, jag vet. Det skulle redan skett men nu kanske det ändå kommer att hända – att jag faktiskt går i pension på riktigt vid årets slut.
Det här med att blicka bakåt har kanske aldrig riktigt varit min grej men nu har jag ändå satt en rubrik på dagens blogg som på något sätt lovar att det är det jag ska göra. Det innebär också att jag måste prata om mig själv vilket är en annan sak som jag ogärna gör men låt gå för den här gången.
Hur summerar man då ett yrkesliv och vad är det som jag har lärt mig som kan vara värt att dela vidare. Det är väl det jag nu står i begrepp att försöka göra:
Våga välja med magen
Brokigt. Det tror jag är ett bra sätt att sammanfatta mitt yrkesliv. Jag har haft glädjen och lyxen att få göra en massa olika saker på min väg fram. Dödgrävare, snickare, boknodd, restaurangägare och en hel del annat. Det var dock när människorna och framförallt de unga kom in i min jobb vardag som det blev på riktigt.
Vad är det då som avgör vilka val man gör i livet? Såklart handlar det om en rad faktorer men ”sliding doors” dvs. slump eller ödet eller kanske bättre beskrivet; att våga ta chansen när den dyker upp har nog format min yrkesbana. Idag är jag otroligt tacksam över de möjligheter jag fått men också glad för att jag vågat utmana mig själv. Karriär har aldrig varit en drivkraft utan mina olika val har nog mer handlat om nyfikenhet och att låta magkänslan styra de viktiga besluten.
Mina första 20 yrkesår var nog lite av en prövotid och en rätt lång resa för att finna det som skulle komma att bli mitt kall, även om jag såklart gjorde en massa roliga och spännande saker på vägen dit. Men det är alltså de senaste 25 åren som känts genuint äkta och som har gett mig otroligt mycket tillbaka.
Låt mig därför börja i upptakten av vårt millenium när jag som ordförande i en hem och skolaförening fick frågan från en rektor med barn i samma grupp om jag ville ta mig an problem med djupt rotade motsättningar mellan elever på en högstadieskola. Jag vet inte vad det var han såg hos mig som gjorde att han trodde jag skulle kunna axla rollen men är honom oändligt tacksam för möjligheten som ledde till att en helt ny dörr öppnades i mitt yrkesliv. Det här kom inte bara att innebära en stor förändring för mig personligen. Det blev också startskottet för ett omfattande socialt arbete på skolan. Bland mycket annat drogs projektet ”Raggarkillar och Skejtgrabbar” igång. Det var också nu som jag upptäckte kraften i bemötandets konst.
Vi lyckades rätt bra med att minska konflikter mellan eleverna på skolan. Faktiskt så bra att jag fick den prestigefyllda utmärkelsen Årets Lärare för vårt arbete. Sporrad av framgången började jag vidareutbilda mig för att ge mig själv en stabil grund att stå på. Åren som kom gick i ett rasande tempo med en rad olika projekt, alltid med fokus att se individen och att utgå från möjligheter, inte problem. Elevens val Demokrati, Demokraticentrum, Café Megafon och Trygghetscentrum är några av de utmaningar jag fick möjlighet att vara med och utveckla.
Så en dag för sådär elva år sedan knackade BfC (Brottsförebyggande centrum numera Agera) på dörren. Jag hade gjort några inhopp under åren och var därför inte obekant med organisationen. Med sig i portföljen hade man ett väldigt spännande erbjudande. Som jag såklart tackade ja till.
Det skulle startas ett länsövergripande projekt som innebar att samordna arbetet mot våldsbejakande extremism som vidden tiden var ett relativt nytt begrepp för de flesta, även om extremism i sig inte var något nytt. För att få till detta behövde man någon som höll ihop arbetet. Denna någon blev alltså jag. Resten är historia eller vad är det man brukar säga.
Åren som samordnare har verkligen varit något alldeles extra. Att ha lyxen att ägna sig åt så viktiga frågor på sin arbetstid är få förunnat. Samtidigt som det givetvis kan vara tungt att befinna sig på den skuggsida som våldsbejakande extremism ibland innebär. Paradoxalt nog tror att det är just därför som jag lyckats behålla en positiv människosyn– dels för att orka härbärgera allt det mörka men kanske framför allt för att visa att ljuset finns och att det räcker till oss alla bara vi hjälps åt. Något som är extra viktigt för den vars väg är kantad av hat och misstro.
Om jag slutligen skulle vilja skicka med något till er som ska fortsätta axla detta viktiga arbete så är det att alltid se möjligheter, att fokusera på ett positivt bemötande och kanske viktigast av allt, insikten om att ingen är extremist, möjligen att man för stunden befinner sig på en sån plats i livet.
Vill vi bli respekterade måste vi själva förtjäna den. Vill vi ha tillit måste vi visa att vi är beredda att lita på andra och vill vi få någon att förändra sitt sätt att tänka går det inte med tvång utan genom att gå före och vara en god förebild.
Så nu när jag tackar för mig är jag glad över att stafettpinnen tas över av Sara så att jag kan känna mig trygg över att arbetet inte bara fortsätter utan också kommer att utvecklas framöver.
Tack och hej från mig
Lars