Kan solen tina ett fruset hjärta?

Är det värt det?  
En kollega i branschen träffade för ett par år sedan en person som länge tillhört toppskiktet inom den svenska naziströrelsen. De pratade om en rad olika saker kopplat till kampen, om syftet och om organisationen. Svaren kom snabbt och självsäkert. Den ideologiska skolningen tjänade sitt syfte väl, liksom övertygelsen om att sitta på sanningen. Men så kom de in på det lite mer privata. Om hur omgivningen ser på honom, hur människor väjer med blicken och om svårigheten att få, eller behålla ett jobb. Så ställde min kollega frågan; Är det värt det? Frågan möttes av tystnad men inte en tystnad av förakt utan av en plötslig osäkerhet. Det uteblivna svaret är intressant. Kanske blev han överrumplad av frågan eller så gläntade den på en dörr som vi borde försöka öppna lite oftare. Var det så att han i den stunden insåg att han vigt sitt liv åt en kamp som i bästa fall lockar nån promille av befolkningen? Kanske förstod han där och då att den ärorika segern är ett luftslott som aldrig kommer att byggas – helt enkelt av anledningen att nästan alla tycker att deras idéer är helt åt fanders.

Jag får ibland frågan hur jag orkar arbeta med personer som lockas av våld och som föraktar allt det där som vi känner som ett öppet och tolerant samhälle. Faktum är att ju fler jag möter desto mer sällan stämmer den schablonbild vi har av ”extremisten”. Det ärytterst få som ÄR nazist, våldsbejakande islamist eller något annat där våld är lösningen på samhällsproblemen. Jag väljer i stället att se det som ett tillstånd, något man befinner sig i – för tillfället. Det jag däremot möter är ledsna människor, ensamma människor och människor som bär på djupa ärr av utsatthet och övergrepp. Ofta är det också människor som svikits av sin omgivning och av en vuxenvärld som inte förmått att möta dem i sina rop på hjälp eller uppmärksamhet. Jag får ofta känslan av att det är personer som målat in sig i ett hörn. Dessutom med en färg med väldigt lång torktid. Man hamnar där för att man råkar, inte för att man planerar. Först är det naturligtvis spännande. Push och pull faktorerna samspelar och man känner sig sedd och behövd. För vissa är det kanske första gången i livet man på riktigt känner sig som hemma. Men man är inte hemma. Det är en plats som kanske för tillfället känns som det men som ganska snabbt krackelerar och inte visar sig vara det fina, varma, kamratliga ställe som det gav sken av i början.

Det är just då, när fernissan tappar sin lyster som det är viktigt att vi finns där och ställer den där frågan min kollega gjorde – är det värt det?

Låt mig gå tillbaka till hatet och ilskan jag nämnde i början. Hat tär inte bara på den som utsätts utan också på den som utsätter. Att alltid vara arg på sin omgivning sliter. Hatet mot andra förtar samtidigt glädjen tillsammans med de som står nära. Sakta men säkert nöter det ner vänskapen. Förmodligen en av anledningarna till att extremistiska grupper så ofta imploderar.

Det är när det sker vi ska finnas där och ställa frågan – är det värt det?

För att kunna ställa frågan måste dock tajmingen vara rätt. Det är en viktig anledning till att vi aldrig får vända våra medmänniskor ryggen – inte ens när man dras in i mörkret, eller kanske speciellt då. Under mina föreläsningar om bemötande brukar jag hävda att möjligheterna finns i mötet. Visst kan det vara provocerande att samtala med personer som föraktar andra människor och som ser sig själva som högre stående. Att möta dessa personer med tystnad och bortvända blickar är dock värre. Vi ska såklart tydlig markera avstånd från extremismens idéer och metoder. Däremot ska vi inte ta avstånd från människan bakom orden och handlingarna för det leder bara till att man blir kvar i sitt.

Vi som bestämt oss för att ta matchen mot hatet måste i stället se till att finnas där och att våga ställa frågan när dörren ställs på glänt – helt enkelt för att det är värt det.

//Lars