En elev säger något i klassrummet. Några skrattar till. Kanske är det en kommentar, en referens som de flesta verkar förstå, men som får läraren att stanna upp. Det är något i uttrycket som skaver. Något som väcker frågor om vad som egentligen menas, varför det sägs och vad de andra eleverna uppfattar.
Läraren behöver förhålla sig till situationen, ofta i stunden. Ska jag markera direkt? Hur gör jag det utan att blåsa upp situationen eller ge uttrycket mer uppmärksamhet? Och om jag inte reagerar just nu, vad signalerar det till de andra i rummet? Det är en avvägning som inte alltid har ett självklart svar. Men den väcker en större fråga: Hur ska vi förstå uttryck som flirtar med rasistiska eller extremistiska budskap, och vilken betydelse de får i en grupp?
Många skolor hör av sig till oss och beskriver att de upplever en ökning i förekomsten av högerextrema symboler och uttryck i vardagen. Det kan handla om hakkors som klottras på en skoltoalett, symboler på kläder eller referenser till extremistiska miljöer som dyker upp i elevernas samtal.
Sådana uttryck behöver tas på allvar. Men de berättar inte automatiskt hela historien om personen bakom dem. En extremistisk symbol kan användas för att uttrycka en ideologisk övertygelse. Den kan också användas för att provocera, testa gränser eller skapa uppmärksamhet. I vissa sammanhang är det just överträdelsen som lockar – att visa att man vågar använda något som andra uppfattar som förbjudet eller stötande. Det gör inte handlingen betydelselös. Även en symbol som används främst för att provocera kan naturligtvis skapa otrygghet och bidra till att extrema budskap blir mer accepterade. Samtidigt behöver vi vara försiktiga med att dra slutsatser om en elevs faktiska övertygelser utifrån en enskild symbol eller kommentar. Att extrema uttryck blir mer synliga är inte heller i sig ett bevis för att den bakomliggande ideologin har blivit vanligare. För att förstå vad som händer behöver vi undersöka sammanhanget, snarare än att utgå från att vi redan ve vad ett uttryck betyder. Vi behöver kunna ta uttrycket på allvar utan at förutsätta att vi redan förstår personen bakom det.
Det är inte bara den som uttrycker sig som spelar roll. Gruppen runt omkring är också en del av situationen. Några skrattar. Andra tittar bort. Någon kanske tycker att kommentaren är obehaglig, men vill inte riskera att dra uppmärksamheten till sig. Vi kan inte automatiskt veta vad en reaktion, eller bristen på en sådan, betyder. Däremot kan reaktionerna påverka vilka uttryck som i ett längre perspektiv får uppmärksamhet, status och utrymme. Ibland avfärdas grova eller extrema uttryck med att det ”bara är jargong”. Och visst kan elever använda ord och symboler för att provocera, skämta eller passa in, utan att ha reflekterat särskilt mycket över vad de faktiskt förmedlar. Men att något sägs oreflekterat betyder inte att det saknar betydelse. Jargong är inte bara ett uttryck för gruppens kultur. Den är också med och formar den.
När vissa uttryck återkommer och möts av skratt eller tyst acceptans, medan andra väcker motstånd eller tystas ner, påverkas gränserna för vad som går att säga och göra i gruppen. Det formar vilka som känner sig självklara i rummet, vad elever förväntas tåla och vilka som kanske väljer att vara tysta för att inte sticka ut. Det handlar sällan om något som någon medvetet har bestämt. En elev kanske använder ett uttryck för att få kompisarna att skratta. En annan hakar på för att visa att hen hör till. Över tid kan sådant som en gång väckte reaktioner bli en del av vardagen. Det betyder inte nödvändigtvis att alla står bakom budskapet, men det kan ändå förändra vad gruppen uppfattar som normalt och acceptabelt. En kommentar kan alltså vara menad som ett skämt och samtidigt bidra till att förskjuta gruppens normer. Det är därför vi behöver titta både på vad en elev tycks vilja uttrycka och på vad uttrycken faktiskt gör med gruppen.
För lärare innebär detta ett svårt uppdrag. Man behöver både hantera det som sker här och nu och försöka förstå det större sammanhanget. Samtidigt ska undervisningen fortsätta, andra elever tas om hand och situationen inte nödvändigtvis ges mer utrymme än den behöver. Det finns därför ingen anledning att tänka att varje händelse kräver samma sorts ingripande. I klassrummet behöver läraren markera att extrema och kränkande uttryck inte accepteras. Det är viktigt, inte minst för de andra elevernas skull. Men det betyder inte att hela diskussionen måste tas där och då.
När en elev uttrycker sig på ett sätt som utmanar skolans grundläggande värderingar inför sina kamrater kan en offentlig konfrontation lätt bli en fråga om position och status. Eleven kan känna sig tvungen att försvara sig eller stå fast vid det som sagts för att inte tappa ansiktet inför gruppen. Då riskerar samtalet att handla mer om ”vem som vinner” än om vad eleven faktiskt tänker.
Ett samtal i efterhand kan ge andra förutsättningar. Läraren kan vara tydlig med att uttrycket inte är okej, men samtidigt visa att eleven fortfarande är någon man bryr sig om och vill fortsätta prata med. Det handlar inte om att ursäkta beteendet eller tona ned dess konsekvenser. Det handlar om att skilja på att sätta en gräns för vad någon gör och att avfärda personen som helhet. Här spelar relationen stor roll. När vi känner en elev och har en fungerande kontakt har vi bättre möjligheter att upptäcka förändringar, ställa frågor som faktiskt når fram och förstå sådant som inte alltid syns i en enskild händelse. Det gäller inte minst sådant som spelas upp inför gruppen för att signalera tuffhet, förhandla status eller visa att man vågar gå över gränsen. Bakom det som visas utåt kan det finnas andra drivkrafter än vad vi först uppfattar. Det blir också lättare att fortsätta samtalet även om det blir obekvämt och vi inte omedelbart håller med varandra. En god relation innebär förstås inte att vi alltid vet vad som pågår. Men den ger oss bättre förutsättningar att ta reda på mer – och att påverka.
Förebyggande arbete handlar både om hur vi bemöter enskilda uttryck och om vilket klimat vi tillsammans skapar. Vi behöver vara tydliga med gränser, uppmärksamma mönster och följa upp det som händer. Vi behöver också fundera över vad vi som vuxna signalerar till eleverna genom våra reaktioner –både vad vi visar att vi accepterar och vad vi markerar att vi inte accepterar. Det är vi vuxna som har ansvar för att sätta gränser, men också för att skapa förutsättningar för samtal och förändring. Därför behöver vi behålla möjligheten till samtal med elever som uttrycker sig på sätt som går över gränsen, även när vi tydligt tar avstånd från det de sagt eller gjort. Vi kan inte alltid veta vad en symbol betyder för den som använder den, eller varför en viss kommentar får fäste i en grupp. Men vi kan undersöka sammanhanget, agera på det vi ser och försöka förstå mer innan vi drar långtgående slutsatser. Det handlar inte bara om att stoppa ett uttryck. Det handlar också om att påverka vad som blir normalt i gruppen – och om att fortsätta vara en viktig vuxen också för de elever som utmanar oss. För det kan vara just de eleverna som behöver vårt stöd och vår vägledning allra mest.