Rubriken är idag hämtad från en gammal psalm av Nils Frykman. Det är en textrad som manar till eftertanke i tider när barn allt oftare dras in i våld och kriminalitet och där retoriken många gånger handlar mer om barnet som gärningsperson, inte som ett offer för sin samtid.
I veckans blogg tänkte jag fundera kring en fråga som får väldigt lite utrymme i debatten, Vad är det i dagens samhälle som berövar barnen deras barndom?
Alltför ofta pekar vi på barnet och säger hu! – När vi i själva verket borde peka på oss själva och fråga hur vi kan tillåta att våra barn redan tidigt i sitt liv förlorar hopp och tilltro till sig själva och vuxenvärlden.
13 år ochkåkfarare
Låt mig börja med förslaget att sätta 13-åringar i fängelse. Självklart fattar jag att beslutsfattare måste/vill hitta sätt att hantera unga som begår grova brott – men fängelse?! Här missar man en viktig del i sammanhanget. Ett barn är ett barn, även de som begår brott. Därför måste de också mötas som ett barn. För visst är det så att en vuxen ännu är vuxen även om hen uppträder barnsligt. Vad tror vi kommer att hända med en 13-årig kåkfarare? Chansen att det leder till något gott är nog i princip obefintlig. Vill vi stämpla någon så säger både erfarenhet och samlad forskning att en fängelsedom är väldigt effektiv.
The Com – MKY –764 - NLM
När man blickar in i de svarta hål som nätverken inom ”The Com” erbjuder, jag talar här om mörka sidor på nätet som uppvisar ett kollektivt ”vem bryr sig” där självhat och sadism får fritt spelrum, så väcks tankarna kring vad vi gör för fel när dessa sidor kan kännas som ett vettigt sätt att fördriva några timmar framför skärmen på. Sidorna går under namn som; No life matters, 764, Watch people die eller Maniac murder cult och är en uppvisning i destruktivitet där det är svårt att förstå hur ett barn kan känna sån hopplöshet att man blir likgiltig inför det brutala våld som hen exponeras för.
Återigen har vi lätt att peka finger åt barnet. Återigen glömmer vi att det handlar om barn.
Vi borde bry oss – men gör vi det? Har vi så fullt upp med oss själva, vårt eget självförverkligande eller vår slösurfande att vi tycker det är helt ok att släppa ut barnen i den rätt laglösa trafik som råder på internets motorväg? Vi kan inte klandra barnen för den situation som uppstått. Det är aldrig ett barns fel att den springer ärende åt en gängkriminell. Det är heller aldrig ett barns fel att man går vilse i internets mörka snår. Det är vårt! Och vi kan inte rättfärdiga våra fel genom att straffa barnen.
Går det att lösa?
Vart vill jag då komma med mitt resonemang? Det jag saknar är en debatt, nej förresten, ingen debatt för den leder sällan framåt. Jag saknar ett samtal om det samhällsklimat våra barn växer upp i. Vilka faktorer är det som skapar de glapp som bildar fallgropar för våra barn? Vad i vår samhällskropp är det som gör att barnen förlorar framtidstro och hur ska vi identifiera vad som måste göras? Frågan är så viktig att vi inte får låta barnen bli en (parti-)politisk fråga. Här krävs i stället en annan form av vuxenansvar där vi ser förbi strategi och positionering för att fokusera på barnen och deras behov. Här måste vi också förstå att insatserna ska sättas in tidigt så att vi har tid att ändra kurs om nån är på väg att navigera fel. Vi måste ge röst åt skolpersonal, fältare, fritidsledare och andra som möter problemen på riktigt. Vill vi förstå frågan är det hit våra politiker ska vända sig, inte till sina partistrateger och tankesmedjor.
Ska vi lösa problemen måste vi förstå vad det är våra barn säger när man hamnar i de mörkaste av situationer.
Blott ett litet barn jag är – Hjälp mig upp.
//Lars