ageralogogronbg2

Agera-bloggen

2022

Källkritik har på senare tid blivit en allt viktigare del av skolgången, särskilt på den digitala arenan. Det är bra eftersom förmågan att sålla mellan fakta och åsikter, avgöra hur trovärdig en avsändare är och hitta tillförlitlig information är centralt – inte bara inom den formella utbildningen utan också, i allt större utsträckning, i livet. Tack vare dessa satsningar och en större medvetenhet i allmänhet kan vi anta att ungdomar idag är bättre på källkritik än tidigare generationer var i samma ålder. Samtidigt tar unga till sig massvis av budskap som källkritik borde sållat bort.

Unga idag är ytterst medvetna om att information ofta är vinklad utifrån en agenda, att bilder och videos kan vara förvanskade och att alla inte är de som de utger sig för att vara på nätet. Kanske till och med bättre än många vuxna – åtminstone vad det gäller nyare tekniker som till exempel deepfakes: videos eller bilder som skapats genom datainlärning där det ser ut som någon, ofta en kändis eller politiker, gör eller säger precis det skaparen vill att de gör (i varierande grad av realism). Vanlig källkritik av typen ”vem är avsändaren, varför har informationen tagits fram, säger andra källor samma sak” och så vidare räcker dock inte för att bemöta alla utmaningar unga stöter på online. Inte bara att metoden kanske inte nyttjas särskilt ofta på fritiden – det är helt omöjligt att applicera den på den mängd information och budskap ungdomar stöter på under en vanlig dag.

De flesta svenskar använder internet åtminstone i någon mån för sin omvärldsbevakning – läsa nyheterna, få koll på vad som sker i världen, vad kompisar gör, vilka frågor som är viktiga. Siffran är högre bland unga. Enligt internetstiftelsen använder 90 % av gymnasieungdomar sociala medier dagligen och 55 % gör det redan i mellanstadiet. De siffrorna är dessutom från innan pandemin.

För någon som är i processen att skapa sin världsbild, sin syn på hur världen är beskaffad, vad som är viktigt i samhället, vad som är rätt och fel, och som kämpar med att hitta sin egen roll i världen och skapa sin egen identitet – kort sagt de flesta unga – har internet och flödet på sociala medier en lite större effekt än på någon som redan har ganska fasta åsikter, världsuppfattning och självbild. Internet blir ett titthål genom vilket många unga skapar sin världsuppfattning och även i viss mån sin självbild. Det är inte nödvändigtvis ett så bra titthål. Dels påverkar algoritmer baserade på sådant dataprogrammet tror att vi vill se vad vi utan ansträngning får se online. Dels är det inte den mest representativa eller objektivt sanna bilden av världen som presenteras på sociala medier – varesig det gäller debattklimat, kroppsideal eller potentiella lösningar på samhällsproblem.

Källkritik som vi känner den fungerar inte på undermedvetna processer, på slöscrollande eller på många mängder budskap. Att skapa sin världsbild och självbild är inte medvetna processer utan det sker baserat på information och stimuli vi får till oss. Att veta att något är fake är inte heller en garanti för att inte påverkas. Photoshoppade bilder på snygga modeller förmedlar hur man ska vilja se ut även om man vet att idealet inte är nåbart. Ett motbevisat rykte om utbredd korruption bland politiker kan fortfarande lämna en gnagande känsla att politiker i allmänhet är lögnare, fuskare eller åtminstone inte tjänar folket. De bevingade orden ”Jag skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå” som Jack Werner stötte på i Facebooks kommentarsfält är talande här.

Därför fungerar inlärd källkritik inte särskilt väl för att motverka de risker vi stöter på i det digitala informationslandskapet. Unga, som är bra på källkritik genom utbildningar och internetvana, riskerar fortfarande att tappa bort sig själva bland alla budskap de konsumerar.

Så länge omvärlden visar att den inte är en så hemsk plats, vardagen flyter på och det är tydligt att vi har en plats i samhället och en framtid är det hela kanske inte ett så stort problem. Men för alla de ungdomar som har svårt i skolan, som inte ser hur de ska kunna få ett arbete eller värdigt liv i framtiden, som inte har ett stabiliserande socialt nätverk av vänner och välmenande vuxna för att hantera vardagen, för dem blir problemet allvarligare tack vare hopplöshet, desperation och färre modererande skyddsfaktorer.
 
Skolskjutningar, ätstörningar, självmord, ångest, ideologiska våldsdåd och andra tragedier har mångbottnade orsaker, men självbilden, idealen och världsbilden som anammas från internet kan tänkas påverka.

När vi pratar om källkritik pratar vi mycket om osäkra källor, om historieskrivning, om att minska mängden faktafel och kanske att motverka konspirationsteorier. Det är bra och väldigt viktiga saker men vi pratar kanske för lite om världsbild och ideal som genom massvis av källor påverkar våra liv och utveckling. Det är ungdomar inte nödvändigtvis lika väl förberedda på.

Jag tror det bästa många av oss kan göra är att försöka vara en bra källa, en förebild, en stabilitet eller en modererande faktor. Vi kan alla påverka vad för bild av världen och omgivningen som förmedlas online. Framför allt kan vi bidra till att minska den ideologiska polariseringen och pajkastningen som framställer alla i dålig dager och minskar möjligheten till konstruktiva lösningar. Vi kan också se till att vara viktiga personer i vardagen och bidra till att skapa trygghet, tillit och framtidstro hos unga i en tid där det kan vara svårt och göra på egenhand.

Källkritik är bra, men otillräckligt för att hantera alla budskap. Unga (och kanske även alla vi andra) behöver också tillit, trygghet, hopp och bra förebilder.







När det handlar om våra frågor är det lätt att fokusera på det som måste bli bättre. Saker uppmärksammas ofta när det inte fungerar eller när någon gör för lite eller gör fel. Vi på Agera Värmland är högst medskyldiga till detta då vi inte sällan påpekar områden vi ser behöver utvecklas eller stärkas. Men vi försöker också se det positiva och det som fungerar bra. När vi utbildar och stöttar inom trygga arbetsplatser och vi ser att det finns problem i exempelvis en arbetsgrupp försöker vi fokusera på det som fungerar bra i dagsläget och stärka upp det arbetet ännu mer. Då ser vi ofta en tendens att andra delar följer med i den positiva riktningen. Det handlar inte om att ducka för problem utan det är snarare en strategi för att komma framåt när vi står och stampar.
 
Vad är det som fungerar bra? Fortsätt med det! Våga se det positiva. Det görs otroligt mycket varje dag inom våra områden. Alltifrån att arbetsplatser och skola ska vara fria från trakasserier till demokratiarbete för unga. Insatser som uppmärksammas för lite. Här kommer därför ett tacktal till alla er som kämpar där just ni finns, som försöker hitta vägar för tillit och respekt, till alla er som gör skillnad.
 
Tack till dig som jobbar inom skolans värld och som står upp för en trygg skola. Till dig som ser barn och unga och inkluderar. Du som markerar mot kränkningar och samtidigt ser att vi alla kan göra fel och behöva stöd. Till dig som står upp för lika rättigheter och möjligheter och är en vettig vuxen i skolmiljön.
 
Tack till dig som ledare och chef. Du som aktivt arbetar med att en arbetsplats ska vara trygg där man kan vara den man är. Till dig som inser att en god arbetsmiljö är en förutsättning för en god verksamhet och också sätter värde i att det är en rättighet. Till dig som tar tag i svåra frågor istället för att sopa under mattan. Till dig som står upp för dina anställda och ger stöd i vardagen.
 
Tack till dig som politiker som ihärdigt lyfter frågor om demokrati och mänskliga rättigheter på olika nivåer i samhället. Du som står upp även när det blåser extremistiska vindar. Till dig som vet att ett demokratiskt samhälle måste bygga på tillit, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter.
 
Tack till dig som medmänniska. Du som ser människor runt omkring dig och bryr dig om andra. Du som vågar visa civilkurage när det sägs något rasistiskt eller sexistiskt i fikarummet. Du som inkluderar en människa i gemenskapen. Till dig som bygger tillit och på riktigt tror på allas lika rättigheter och värdighet.
 
Vi behöver alla hjälpas åt att bevara vår demokrati och de grundlagsstadgade rättigheter vårt samhälle vilar på. Inte minst nu när säkerhetsordningen förändrats i vårt närområde och desinformationskampanjer sprider sig online. Det gör vi alla varje dag, i stort som smått, genom hur vi är mot våra medmänniskor. Vi får inte glömma allt det fina och positiva. Omtanken, uppoffringen, rättvisetanken och inkluderingen. Vi måste också uppmärksamma det goda som görs varje dag. Tack för att du gör skillnad!
 
 
Per Hydén
Verksamhetschef

Kändes det konstigt? Bra att du klickade och läser vidare ändå. Du kanske kände dig exkluderad, utanför eller förvirrad när du läste rubriken. Det är ofta vanliga känslor om man blivit utsatt för diskriminering.

Det handlar såklart inte om padel eller om vilken sport man spelar utan om att bli sämre behandlad på grund av den du är.Diskriminering enligt lagen är att bli behandlad annorlunda på ett negativt sätt utan anledning. Att inte erbjudas samma eller att nekas möjligheter, service, information, förmåner eller stöd, från vården, myndigheter på jobbet eller i skolan. Och att det har ett samband med kön, sexuell läggning, könsidentitet/könsuttryck, etnisk tillhörighet, religion, funktionsnedsättning eller ålder.

Icke-diskriminering är inte valbart, det är inte en åsikt och det är inte en prioriteringsfråga. Det är heller tyvärr inte en verklighet överallt än. Men det är ju faktiskt lag och en minimigräns för hur människor får bli behandlade. Det är inget mindre än en hörnsten i vårt demokratiska samhälle att ingen ska bli diskriminerad, det kan vi läsa om i det första kapitlet i grundlagen.

Ändå upplever människor diskriminering varje dag. Det kan ofta kräva både extra ork och mod av den som blivit diskriminerad att hävda sina rättigheter i den diskriminerande situationen. Diskrimineringen är inte alltid per automatik synlig och den kommer inte alltid upp till ytan, men den känns.

På antidiskrimineringsbyrån jobbar vi varje dag för att sprida kunskap om jämlikhet, mänskliga rättigheter och inkludering i Värmland. Ju fler som känner till lagen och vad diskriminering är och inte är desto större möjligheter att bli kvitt det.

Alla som har frågor om jämlikhet och inkludering är välkomna att kontakta oss, vi arbetar för alla de som bor i Värmland och för att det ska vara ett län för alla!

Etiketter: jämlikhet

Så här i påsktider funderar jag lite över i vilken grad Jesu korsfästelse har kommit att påverka den antisemitism vi ser i världen idag. Narrativet om att judarna mördade Jesus och för alltid ska straffas för sitt Gudamord har överlevt i tvåtusen år. En berättelse som uppstått ur människans till synes omättliga behov att hitta en syndabock. Ett behov som sedan blivit måltavla för ett annat, inte så klädsamt drag nämligen - hämnd.  
Hämnd, ett verktyg som har kommit att bli terrorismens kanske främsta men samtidigt mest felriktade drivkraft i vår tid. 

  • 1 juli 1946 i den lilla sydpolska staden Kielce försvann en åttaårig pojke från sitt hem och sina kristna föräldrar. Två dagar senare kom han tillbaka och berättade att han hållits fången i en källare. Pappan drog genast slutsatsen att det var judar som tillfångatagit hans son och stängt in honom i källaren i lokala judiska kommitténs hus där 150 judar för tillfället var inkvarterade. Detta blev upprinnelsen till den värsta pogromen mot judar i Polen efter andra världskrigets slut.  För att försöka göra en lång historia kort så samlades en mobb från den kristna delen av befolkningen i staden och attackerade, den för övrigt källarlösa lokalen och dödade 42 personer ur den judiska församlingen som hämnd för det påstådda brottet. Något man helt saknade bevis för. 
  • Nästan precis 70 år senare 4 december 2016 går Edgar Maddison Welch in på pizzeria Comet Ping Pong i Washington och öppnar eld med ett automatvapen. Han gör det för att rädda de barn som han tror sitter inlåsta i källaren, i den för övrigt källarlösa lokalen. Han vill hämnas barnen som fallit offer för den påhittade pedofilring där bland andra Hillary Clinton anklagats för att tillfångata, utnyttja och döda barn. Något han helt saknade bevis för. 
  • 7 april i år kom sorgen och skräcken upp till ytan igen för de som drabbades av terrordådet på Drottninggatan fem år tidigare. Själv befann jag mig precis där den aktuella dagen bara en halvtimme innan, men lämnade Stockholm med ett av de sista tågen som rullade ut från stationen helt ovetande om det kaos som snart skulle bryta ut. Akilovs motiv handlade också om hämnd. Hämnd för Sveriges deltagande i koalitionen mot IS 

I hämndens märkliga logik kom sedan Akilovs handling att utgöra en del av ett annat brutalt dåd där helt oskyldiga människor blev måltavla för det terroristen kallar hämnd. 

  • 15 mars 2019, ungefär tjugo i två på eftermiddagen startar Brenton Tarrant en livesändning på sociala medier och går in genom entrén på Masjid al-Noor moskén och började skjuta. Därefter beger han sig till Linwood Islamic Centre för att avsluta det han påbörjat. Efter sig lämnade Tarrant 51 döda och minst 50 skadade. En del i Tarrants motiv uppgavs senare att vara en hämnd för Rakhmat Akilovs dåd i Stockholm. 
  • För att avsluta den här exposén över terrorismens felriktade logik behöver vi bara gå någon månad fram i tiden från händelsen i Christchurch. Under påskhelgen samma år dödades 267 människor och minst 500 skadades i en samordnad attack mot flera kyrkor och hotell på Sri Lanka. Motivet angavs till att vara hämnd för Tarrants attacker i Christchurch. 

Alla dessa händelser handlar dock inte om hämnd. Du kan inte hämnas någon som inget gjort. Slår man upp ordet hämnd i en ordbok är förklaringen ”Straff mot någon för en skada man tillfogats”. Besökarna i Masjid al-Noor moskén hade inte uppmanat Rakhmat Akilov att köra en lastbil utför Drottninggatan. Ingen av flanörerna den tidiga vårdagen i Stockholm hade heller deltagit i striderna mot IS i Syrien. 
Morgan Finnsjö på Expo publicerade en utmärkt artikel på ämnet strax efter attentaten på Sri Lanka där han bland annat skriver; ”Terrorns logik, spiralen av falsk hämnd, strider mot allt förnuft, mot all rättvisa och mot det mänskliga samhällets grundprinciper” 

Hämnden är heller inte alltid terroristernas egen berättelse utan något vi som betraktare lägger till i vår strävan att finna en logik i det vi inte kan förstå. Vi måste vara vaksamma och inte godta den så flagrant felriktade logiken om hämnd. Om vi gör så legitimerar vi också terrorismens världsåskådning som säger att hämnd kan utkrävas mot oskyldiga.  
Accepterar vi terroristens syn på hämnd riskerar också våldet mot asiater i New York för Kinas påstådda skuld kring Corona eller angreppen på judar i Malmö för Israels politik i mellanöstern att fortgå. Och vi kommer då att vara en del av att det händer. 
Se därför terrordåden för vad de är – ett fegt mördande av oskyldiga människor för att tillfredsställa någons makabra behov att utöva makt. 

Terroristerna kommer för övrigt alltid att misslyckas i sin strävan att orsaka splittring och förändra samhället enligt deras måttstock. Det enda man lyckas med är att föra människor samman och bilda enad front mot det orättfärdiga våldet. Men det får bli föremål för ett alldeles eget blogginlägg en annan gång 
/Lars 

Vi har upplevt fyra skolattacker inom loppet av ett år. Tre elever som gått till skolan med målet att skrämma, skada och döda. Två har dött. Många fler har blivit omskakade. Det är bara naturligt att vi vill göra allt i vår makt för att hindra att något liknande sker igen. Många, särskilt inom skolans värld, är mer intresserade än någonsin för hur vi ska hindra våldsdåd och vilka tecken man ska leta efter. Det är bra – vi behöver många engagerade och breda samarbeten. Samtidigt finns risken att det går för långt eller att vi kollar på fel saker.  

Psykisk ohälsa och utanförskap lyfts som en orsak bakom attackerna vi sett. Det är inte så konstigt, få personer som mår bra och är nöjda med sin livssituation skulle göra något så destruktivt och desperat. Samtidigt är inte det en direkt orsak eller ett tydligt samband. Väldigt många ungdomar kämpar någon gång med utanförskap och psykisk ohälsa och den absoluta majoriteten tar inte till våld. Det enda positiva som har kommit av de uppmärksammade våldsdåden är att ungas psykiska hälsa uppmärksammas och ifrågasätts på den stora arenan men, och det är ett stort men, att se någon som mår dåligt som en potentiell terrorist eller mördare hjälper knappast med stigmat som psykisk ohälsa innebär. Vi borde akta oss för att börja se barn som först och främst en risk för andra. Letar vi så ser vi nog att varken statistiken, barnpsykologerna eller folkvettet stöttar en syn på utanförskap som en rutschkana raka vägen till våldsamma attacker. 

Vi vuxna behöver bli bättre på att ta hand om ungdomar som kämpar, som inte känner att de passar in och som mår dåligt. Det är jättebra att allt fler är uppmärksamma på tecken på radikalisering och vill veta mer om hur vi tillsammans ska motverka skolattacker. Det första gäller dock inte på grund av det andra. Utanförskap är ett eget problem, med mängder av orsaker och utfall.  

Skolattacker är ovanliga, men allvarliga händelser som vi både behöver jobba hårt mot men samtidigt inte får ge för mycket uppmärksamhet, eftersom just uppmärksamheten är något som lockar till att begå våldsdåd. Även om det finns en korrelation mellan utanförskap och valet att genomföra en skolattack får vi inte glömma att det ytterst sällan är utfallet. Att börja se personer i utanförskap som potentiella hot mot omgivningen är inte hjälpsamt – det ökar risken att missa mer sannolika problem, som ökad ohälsa och självskadebeteenden, och det kan innebära en stämpel som blir lite som en självuppfyllande profetia.  

Det går kanske att komma med argumentet att även om det är ett värstascenario så gör detta att vi börjar ta utanförskap på allvar. Det skulle vara väldigt tragiskt om ungdomar behöver ses som hot för att få hjälp. Dessutom skulle det fortfarande innebära att vi missar alla typer av psykisk ohälsa och utanförskap som inte passar vår föreställning om hur någon som genomför en skolattack ser ut.  

Utanförskap + skolattacker ≠ sant. Det finns ingen enkel matematisk formel för att veta att någon kommer begå ett våldsdåd. Vi behöver jobba mot utanförskap, inte primärt som en fråga om andras liv och död utan som en fråga med ett eget existensberättigande. Vi behöver också jobba mot våldsdåd, inte för en enkel lösning utan som en del av ett omfattande förebyggande arbete med många involverade och mycket omsorg.  

Jag avslutar med ett citat från Jon Harris, en pappa till en skolskjutare: "Du hjälper inte en person i kris för att förhindra en skolattack - Du hjälper en person i kris för att den är i behov av hjälp". 

/Hanna 




























Ibland hör vi kommentarer som ”jag tror inte diskriminering sker!” eller ”förekommer det verkligen i dagens arbetsliv?”. Om man inte själv blivit utsatt för någon form av diskriminering, trakasserier eller sexuella trakasserier under sitt arbetsliv är det förstås mycket glädjande, alla blir som tur är inte utsatta. Men att förutsätta att bara för att man själv inte blivit utsatt så finns inte problemet är tondövt och riskerar att försvåra att vi kommer framåt i frågorna.
 
Frågan om diskriminering i samhället i allmänhet och i arbetslivet i synnerhet går att angripa från många perspektiv. Jämför vi med många andra länder ligger Sverige förstås väldigt bra till men det är tydligt att vi inte nått ändå fram. Debatten huruvida diskrimineringen är strukturell i samhället blir lätt simplifierad där det ibland uppfattas som att det bara finns två sidor att välja mellan, att antingen erkänna att strukturell diskriminering genomsyrar alla delar av vårt samhälle, eller att diskriminering endast förekommer en enskilda fall för det finns alltid rötägg. Jag tror verkligheten är mer komplex än så, men något jag är övertygad om utifrån vårt arbete på Agera Värmland är att vi har en bra bit kvar till ett samhälle med lika rättigheter och möjligheter där alla kan vara trygga i att de blir bedömda utifrån kompetens och karaktär istället för exempelvis hudfärg, kön eller religion.
 
Vi kan diskutera i oändlighet om hur mycket diskriminering det finns i det svenska arbetslivet men vi kan med säkerhet konstatera att den finns. I veckan publicerades en avhandling[1] från Stockholms universitet som visade att män löper större risk för etnisk diskriminering på arbetsmarknaden. En artikel[2] från Stockholms universitet beskriver studien som följer:
 

Män med utländskt klingande namn som söker jobb får betydligt färre svar på sina ansökningar än kvinnliga sökande med utländskt klingande namn. Och det är både manliga och kvinnliga rekryterare som diskriminerar dem, fast i olika yrkesgrupper.
 
Forskaren Anni Erlandsson har tillsammans med sina kollegor undersökt hur framgångsrika män och kvinnor med utländskt respektive svenskklingande namn varit i rekryteringsprocessens första steg.
 
I studien skickades över 5 000 fiktiva jobbansökningar, med identiska kvalifikationer för jobb inom samma yrke. Namnen på de sökande byttes ut för att signalera olika kön och olika etnisk härkomst. Forskarna samlade också in uppgifter om rekryterares eller annonsens kontaktpersons kön, samt en rad uppgifter om jobbet som annonserades ut.


Vi har alltså forskning som tydligt visar att det förekommer diskriminering utifrån etnisk tillhörighet på arbetsmarknaden. Den är säkerligen inte alltid medveten eller med ont uppsåt men i vilket fall behöver arbetsgivare ta sitt ansvar och växla upp arbetet med kompetensbaserad rekrytering för att minska risken för diskriminering i rekryteringssammanhang.
 
Ett annat exempel vi ibland får höra är att trakasserier eller sexuella trakasserier (som är former av diskriminering) inte finns på just min arbetsplats. Chefer kan säga att de aldrig får in anmälningar eller att resultaten från medarbetarundersökningarna alltid är toppenbra. Det kan förstås vara så och självklart finns det arbetsgivare och arbetsplatser som har en väldigt god och trygg arbetsmiljö utan diskriminering. Men vi ser även att bara för att det inte anmäls betyder det inte att det inte förekommer. Vi har väl alla MeToo färskt i minnet som var ett uppvaknande för många. Beroende på vilken kultur och arbetsmiljö som råder i stort på arbetsplatsen kan det påverka om medarbetare vågar anmäla. Man är rädd för bestraffning, att bli utfryst eller att en karriär ska påverkas om man säger ifrån eller anmäler till sin chef.
 
Vi på Agera Värmland jobbar utifrån ett koncept vi kallar trygg arbetsplats där vi stöttar och utbildar arbetsgivare att ta sitt ansvar. Medarbetare som känner sig trygga på jobbet mår bättre, känner större arbetsglädje och kan prestera bättre. Arbetsmiljö och verksamhet hör ihop och det ligger i allas intresse att satsa på trygga arbetsplatser. Ledarskapet är centralt här, både i sättet att leda och att ha kunskap om lika rättigheter och möjligheter. Många chefer upplever en osäkerhet och en ängslighet och kan bli passiva. Man vill inte göra fel men i stället gör man för lite. Där kommer vi in som stöd och ger konkreta tips och verktyg, ser till att rutiner och riktlinjer inte bara är riktiga på pappret utan också implementeras och förankras samt säkerställer en samverkan mellan arbetsgivare och medarbetare. Det är också viktigt att arbetet görs i positiv anda där grunden är att vi vill varandra väl. Mycket av diskriminering som sker (om än inte all) sker oreflekterat eller av okunskap och för att kunna uppmärksamma problem behöver vi göra det tillsammans och med omtanke.
 
Arbetsgivare har ett långtgående ansvar enligt lagen att både förebygga och hantera diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Jag uppmanar alla arbetsgivare att aktivt ta tag i frågorna för en trygg arbetsplats och att ta diskriminering på allvar.
                          
 
Per Hydén
Verksamhetschef

[1] Gender, Parenthood, Ethnicity and Discrimination in the Labor Market : Experimental Studies on Discrimination in Recruitment in Sweden.
[2] Män löper större risk för etnisk diskriminering på arbetsmarknaden.
 

Den 21 mars 1960 i Sharpville, Sydafrika. Över 50 svarta människor dödades och flera hundra skadades till följd av beskjutning från polis under en fredlig demonstration mot apartheidlagarna. Bland annat demonstrerade man mot passlagar som innebar att svarta personer behövde bära pass i områden där vita bodde.
Idag den 21 mars är det den internationella FN-dagen för avskaffandet av rasdiskriminering, en dag som uppmärksammas för att hedra offren i Sharpville och lyfta fram arbetet mot rasism.


”Det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning…”. Detta är en av de formuleringar som inleder det första kapitlet i Regeringsformen, en av våra grundlagar. Jämlikhet utgör därmed en av de främsta grundpelarna i vårt demokratiska samhälle. Som yttringar av detta stycke och internationella lagar om mänskliga rättigheter har vi idag ett omfattande regelverk som förbjuder vissa rasistiska uttryck och andra former av diskriminering. Det går nog inte att förstå varken lagstiftningen eller rasismen på olika platser i världen idag utan att känna till rasismens historia över tid och rum.
Någon kanske till exempel tänker att rasism är och har varit ett stort problem någon annanstans men inte här. Men även Sveriges förflutna bär på mycket obehagliga exempel på institutionaliserad rasism. Sverige var under 1920- och 30-talen ledande inom ”rasbiologisk” forskning som bedrevs vid det statliga institut som medverkade bland annat till införandet av steriliseringslagar. Dessa drabbade många personer utifrån etnisk tillhörighet och funktionsnedsättning och upphävdes inte förrän under 70-talet. Ur ett historiskt perspektiv är det inte så längesedan, samtidigt som vi lever i ett helt annat samhälle idag byggt på principen om alla människors lika värde och frihet.

Vi bör kunna säga att vi har goda förutsättningar att skapa samhällen utan diskriminering och rasism, men än är vi inte där. Sverige hör till de länder i Europa med mest segregerad arbetsmarknad sett till hudfärg. Till exempel behöver personer födda i Afrika söder om Sahara eller med minst en förälder född i Afrika söder om Sahara enligt en studie ha forskarutbildning för att komma upp i samma disponibla inkomst som en person i den övriga befolkningen som har genomgått en treårig eftergymnasial utbildning. Det spelade ingen större roll om man var född i Sverige eller utomlands när man jämförde lönenivåer, nivåerna låg lika långt efter vita svenskars oavsett födelseland (2018:21, Länsstyrelsen Stockholm). Vid anmälningar om diskriminering är etnisk tillhörighet oftast den mest förekommande bland diskrimineringsgrunderna. Enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO) rörde 40% av anmälningarna etnisk tillhörighet år 2020. Det har också på kort tid kommit flera rapporter som pekar på att barn i stor utsträckning upplever rasism i skolan.

En rad studier från Länsstyrelsen Stockholms belyser att, och försöker svara på varför, det ser ut såhär. Bland annat lyfts att det i Sverige finns en mycket stark antirasistisk samhällsnorm där många vita tenderar att se sig själva som automatiska antirasister som inte kan hysa någon rasism, eftersom det ses som vedervärdigt och omoraliskt. I det här sammanhanget nämns ”färgblindhet" i bemärkelsen att man inte fäster någon vikt vid exempelvis hudfärg. (Länsstyrelsen Stockholm, Rapport 2021:23). I teorin låter ju det rätt, men som också nämns i studier kan detta i praktiken i stället riskera dölja att det finns maktstrukturer utom oss som är kopplat till bland annat etnisk tillhörighet och som kan få mycket negativa konsekvenser för människor.

Även en tendens att se enkelspårigt på rasism i termer av motsatserna ont eller gott, svart eller vitt kan leda till att vi inte ser rasism för var och vad den är. Det kan vara lätt att tänka på rasism som två fack där personer ingår i den ena eller den andra:  ”rasist” eller ”icke rasist”. I den bilden finns inte riktigt utrymme för alla möjliga beteenden och företeelser som kan finnas inom människor, organisationer och i samhället i stort som i olika mån bidrar till strukturell rasism. Risken finns att vi missar en gråzon av beteendemönster och strukturer. Ett till perspektiv på rasismen som begränsar dess synlighet är också att tänka att den mest bara huserar hos ondsinta människor. Det perspektivet kan plötsligt få det att se relativt enkelt ut att isolera problemen, för dessa individer är ju förhållandevis få och kanske oftast håller sina åsikter för sig själva. Det kan också göra det väldigt mycket svårare att prata om rasism över lag, om vi har en bild av att det är något som främst innehas av de omoraliska och onda.

De perspektiv, förståelser och kunskaper vi har om rasism och anti-rasism spelar roll för förutsättningarna att motverka och inte återskapa strukturer som vi inte vill ha. Sveriges antidiskrimineringsbyråer, och många andra organisationer, arbetar varje dag med att på olika sätt förebygga diskriminerande strukturer och att öka kunskapen om regelverket. Inte minst om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen som handlar om att skolor och arbetsgivare är skyldiga att förebygga diskriminering och verka för lika rättigheter och möjligheter. Dessa skyldigheter kan egentligen översättas till att undersöka verksamheter i syfte att å ena sidan försvåra för rasistiska och andra ojämlika strukturer och å andra sidan underlätta för jämlikheten.
 
Att rasism inte enbart är avsiktlig fientlighet eller omoral inom människor utan ofta kan bestå av faktorer på strukturell nivå, som alla människor kan underlätta eller försvåra för, är nog ett faktum vi inte gillar särskilt mycket. Det gör ju det hela mycket mer komplicerat jämfört med om vi tror att rasismen ”bara” är något som onda människor har och som kommer till uttryck genom till exempel hat och hot.
Att upptäcka och motverka de ibland mer subtila strukturella ojämlikheterna i samhället och inom organisationer kan ofta vara svårare. Men det är något vi behöver ta till oss ute i arbetslivet, i skolorna och i samhället i stort om vi vill komma till bukt med ojämlikheter som annars reproduceras genom komplexa strukturer och mönster - som vi alla är en del av.


Vill du fortsätta läsa om studierna och rapporterna som omnämns här i inlägget? 

Länsstyrelsen Stockholm, arbetsliv

  •  Vita privilegier och diskriminering, Processer som vidmakthåller rasifierade ojämlikheter på arbetsmarknaden (Rapport 2021:23)
  • Vidga normen Vit, svart eller brun Handbok om aktiva åtgärder kopplat till hudfärg (rapport 2019:8) 
  • Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden (Rapport 2018:21)

 
Rapporter om barn och unga

  •  Friendsrapporten 2021
  • Rädda Barnen 2021 Vuxna – vad gör dom?
  • Barnombudsmannen 2021 Om barns och ungas utsatthet för rasism).

 
 
 

Att försöka påverka myndighetsbeslut på ett osakligt eller brottsligt kallas för otillåten påverkan. Försöken till påverkan kan ske på olika sätt men syftet är att på något sätt påverka tjänsteutövningen. Det kan handla om kränkningar, trakasserier, mutförsök, hot eller våld. Det kan ske spontant från enskilda personer och mer systematiskt där det kan finnas kopplingar till kriminella nätverk. Att myndighetspersoner blir utsatta för otillåtna påverkansförsök är ett hot mot rättssäkerheten, myndighetspersoners arbetsmiljö och det demokratiska systemet. Problematiken kring otillåten påverkan mot myndighetspersoner finns inom kommun, region och statliga myndigheter och kan skilja sig åt beroende typ av myndighetsbeslut. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har genomfört en intervjustudie som 2021 publicerades i rapporten Välfärdsbrott och otillåten påverkan – Från bidragsfusk till systemhotande brottslighet* [1] där det framkommer att otillåten påverkan i kommuner ökar. Tendensen är också att påverkansförsöken blir mer och mer systematiska. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är en myndighet som aktivt arbetar med frågan och ska under mars 2022 slutredovisa sitt uppdrag att öka kunskapen om välfärdsbrott.
 
Hur ser problematiken ut i Värmland? Det är svårt att ge ett rakt svar på. Eftersom problematiken ökar i riket i stort är otillåten påverkan mot myndighetsperonser en fråga som Agera Värmland under 2022 kommer lägga ett särskilt fokus på från olika perspektiv. Det är i dagsläget svårt att presentera någon statistik på hur stort problemet är men här följer en intervju med Jan Gambring som är Säkerhetschef vid Karlstads universitet och deras syn på otillåten påverkan.

Hur ser du på problemet med otillåten påverkan?
Det blir tyvärr mer vanligt förekommande vilket alla universitet och högskolor i Sverige vittnar om. Vi ser att det blir mer hotfullt och obehagligt klimat kring en del beslut. Framför allt handlar det om beslut av obligatoriska moment och examinationer. Exempelvis om någon blir underkänd så är det inte alla som accepterar det, anser att det är en felbedömning. Man vill diskutera med examinator men efter motivering ger man sig inte utan skickar mer eller mindre hotfulla e-postmeddelande. Något som vi ser blir vanligare är att man hotar med att anmäla till annan myndighet eller att gå till media.
 
Under pandemiåren har den här problematiken minskat betydligt. Vi vet inte riktigt vad det beror på. I stort sett lika många som studerar nu under pandemin som innan. Något som har ökat är dock ärenden i disciplinnämnden, framför allt fusk i samband med tentamina. Det har sannolikt att göra med examination på distans, att det finns fler möjligheter att fuska. 
 
Hur stort är problemet med otillåten påverkan för Karlstads universitet?
Det är ändå sällanhändelser men samtidigt tillräckligt många för att det ändå är ett reellt problem. Det påverkar verksamheten och den enskilde myndighetsanställde. Vi har många anställda som känner otrygghet i detta. Det kan, i värsta scenariot, leda till sjukskrivning. Obehagliga påtryckningar eller hot av olika slag får en påverkan på arbetsmiljön där även kollegor runtikring blir berörda. Om vi tar exemplet med missnöjda studenter så skickar man ofta meddelanden till flera inom myndigheten och därigenom blir fler i personalen inblandade.
 
Hur arbetar ni för att förebygga och hantera otillåten påverkan?
Karlstads universitet har en rutin som vi följer. Det grundläggande är att den enskilde myndighetsanställde anmäler händelsen till närmaste chef så att åtgärder kan sättas in. Säkerhetsteamet försöker trycka på att om något inte känns bra ska man anmäla det till sin chef. Jag som säkerhetschef kan erbjuda stöd till både chefer och anställda inom organisationen. Vi följer ett antal steg när vi får in en anmälan om otillåten påverkan. Den som är utsatt får alltid stöd, vilket kan vara samtalsstöd, direktnummer till säkerhetsvakt och/eller anpassning i arbetet. Det utförs en utredning av vad som hänt följt av en analys som föranleder ett antal åtgärder utifrån gällande läge. Vi tittar på om personen ska sitta på plats eller om det är relevant att arbeta på distans en tid. Den anställde får råd kring hur man ska hantera situationen framöver. Kvarstår otryggheten är ofta nästa steg en larmfunktion eller särskild parkering närmare sitt kontor. Vi kan även plocka bort rumsnummer från personalkatalogen och styra om e-posten så meddelanden hamnar hos säkerhetsteamet först för att kunna hantera eventuella hot.
 
Det finns även möjlighet till externa personskyddsresurser men det är ytterst ovanligt. Blir det polisanmälan så blir polisens personskyddsgrupp inkopplad också.
 
Hur kan det typiska påverkansförsöket se ut?
Det vanligaste är en missnöjd student som blir hotfull i ett e-postmeddelande. Det kan även vara förtäckta hot såsom "jag mår väldigt dåligt och jag har slutat tagit mina mediciner”.  Det är ytterst ovanligt med direkta olaga hot. Många av de som utsätter personal för hot eller obehag har problem med psykisk ohälsa i botten. I säkerhetschefsnätverket på nationell nivå tittar vi särskilt på denna fråga med otillåten påverkan och att inte ett hårdare klimat ska normaliseras. Det är inget någon ska tåla. Sen finns det situationer med missförstånd och man har tolkat ett meddelande som hotfullt men där det inte menat så.
 
Finns situationer där anhöriga hör av sig och hotar med att anmäla vidare till exempelvis JK eller arbetsmiljöverket. Även hot om att gå till media förekommer. Ofta är kunskapen bristfällig var man kan anmäla vidare och det är ofta en påtryckningsmetod. Man är självklart fri att anmäla till annan myndighet eller media men vi ser att man säger det oftast i påverkanssyfte, inte att det finns något case man egentligen vill ta vidare.
 
När det gäller otillåten påverkan vid Karlstads universitet är det oftast situationer som universitetet inte kan gå vidare med. Det rör sig mer om ett otrevligt/hotfullt språkbruk men som inte faller under olaga hot vilket gör att det inte går att polisanmäla. Det är som sagt mer en arbetsmiljöfråga där det krävs stöd till personalen och en dialog med den som utsätter att beteendet är oacceptabelt.
 
Finns det en risk att myndighetsbeslut vid Karlstads universitet ändras på grund av påverkansförsök?
Upplever inte att det är ett problem på den nivån att det skulle påverka myndighetsbeslut. Det är framför allt en arbetsmiljöfråga. Det finns bra stöd för personal som upplever obehagliga situationer. Universitetets jurister är också behjälpliga. Den anställde ska känna sig trygg att aldrig behöva ompröva sitt beslut på grund av påtryckningar.
 
Vi pratar även såklart med den som utsätter och ofta kan det hjälpa, att den personen blir sedd och får en förklaring. Får ofta en förebyggande effekt i den bemärkelsen att den personen i framtiden förhoppningsvis inte försöker göra nya otillåtna påverkansförsök.

*Källa:
[1] Välfärdsbrott och otillåten påverkan – Från bidragsfusk till systemhotande brottslighet

Från 2018 och framåt har terrorhotet från ensamagerande högerextremister ökat markant i västvärlden. Christchurch Nya Zeeland, El Paso USA, Halle Tyskland och Bærum Norge är bara några exempel där dödligt våld och radikalnationalism varit den gemensamma nämnaren. En sak som förenar de här gärningsmännen förutom att de agerat på egen hand med utgångspunkt i en radikalnationalistisk ideologi är att de med sina dåd vill påskynda (accelerera) det de ser som ett oundvikligt haveri av den västerländska kulturen.  Genom sina våldsdåd vill man ge plats åt den vita nationalstat man hoppas ska växa fram ur det efterföljande kaos som dåden skapar.
Termen för denna ideologiska inriktning har kommit att kallas för accelerationism. På några få år har det blivit ett allt vanligare synsätt bland många på den yttersta högerkanten.

Ursprung
Ironiskt nog kan man spåra accelerationism till marxistisk teori på University of Warwick i Storbritannien. En ung filosofiprofessor vid namn Nick Land utvecklade en teori om hur kapitalism och teknisk utveckling ökar avståndet mellan människa och de tekniska landvinningarna vilket i sin tur driver på fattigdom och orättvisor. Genom att inte försöka att bromsa utan i stället accelerera utvecklingen skulle man enligt teorin tvinga fram radikala sociala förändringar.
Gruppen kring Land och dess forskning började bli alltmer apart vilket slutade med att man kastades ut från universitetet. Gruppen splittrades där några återgick till seriös forskning medan Land och hans närmaste hyrde in sig hos en för tiden känd satanist vid namn Aleister Crowley. Lands teorier tog vid den här tiden en ordentlig högersväng och blandades med satanistiska ritualer och ett svårt amfetaminmissbruk. Allt slutade med att Land fick ett nervöst sammanbrott.
Hans teorier har dock överlevt fram tills idag och har just nu en stark tillväxt.
 
Radikalnationalistisk accelerationism
Den högerextrema accelerationismen skiljer sig inte i grunden från ursprunget som går ut på att påskynda radikala förändringar genom att stärka problem och orättvisor. Den stora skillnaden är definitionen av problemet där den marxistiska skolan såg den framväxande kapitalismen medan vit makt-miljöns idéer bygger på hotet mot den vita rasen.
Hotet utgörs dels av islamofobiska föreställningar om Eurabia som handlar om att muslimer kommer att ta över västvärlden och styra genom sharialagar. Dels om att en hemlig judisk maktelit styr världen och vill utrota den vita rasen genom att skapa mångkulturella samhällen. White Genocide och The Great Replacement är bärande föreställningar bland högerextrema accelerationister.
 
Våldet är centralt och ses inom accelerationismen som ett politiskt fundament. Genom att skapa social oro driver man också på rädsla och ökar polarisering som i sin tur skapar mer våld osv. Bland gärningsmän som går att koppla till tankesättet finns också en önskan om att man ska uppmuntra andra att gå till handling. Denna kedjereaktion beskrivs som kumulativ extremism där förhoppningen är att det skapas ett självspelande piano av våld och terror.
 
Utöver våld är spridning av konspirationsteorier och desinformation ett viktigt redskap för att destabilisera samhället. Så kallade false flag-operationer är en strategi där man utför dåd som ska uppfattas komma från sina motståndare för att på så vis misskreditera dem och samtidigt stärka sin egen position.

För dagens accelerationister är den amerikanska vit makt-miljön på 1980–90-talet en viktig inspirationskälla där James Mason, mannen bakom den uppmärksammade boken Siege (1992) har en framskjuten position. Mason såg massmördaren Charles Manson som sin mentor. Mansons false flag-försök att kasta skulden för sina dåd på afroamerikaner genom att angripa berömda vita hollywoodprofiler inspirerade Mason.
 
Organisationer
Grupper som förespråkar accelerationism hittas framför allt i USA även om många har internationella förgreningar.
The Base, och Atomwaffen division med sina europeiska systerorganisationer AWD-Deutschland, Sonnenkrieg Division (UK) och Feuerkrieg Division (Baltikum) tillhör de mer kända.
Internationella onlineplattformar med en accelerationistisk inriktning har en betydande andel svenska IP-adresser bland användarna. Även på svenskspråkiga sidor kopplade till miljön kan man se att idéerna börjar få fäste. Inledningsvis i pandemin skrev Simon Lindberg ledare för NMR en artikel där han välkomnade coronaviruset eftersom det skulle påskynda det förväntade sammanbrottet av det svenska samhället:

”Risken att du i åtminstone någon omfattning kommer att drabbas direkt eller indirekt är oundviklig. Jag har givetvis den största av sympati för alla de nordiska arbetare kom kommer att tvingas ta lejonparten av denna smäll. //Samtidigt kan jag dock inte låta bli att med stor förväntansfullhet följa det som sker med ekonomin i både Sverige och världen. Jag kan inte låta bli att tänka på och hålla tummarna för att detta kanske blir precis det vi behöver för att få till en verklig nationell resning och ett stärkande av revolutionära politiska krafter, så att vi på riktigt ska kunna ställa allt till rätta!”
                           nordiska motståndsrörelsen.se 2020-03-14

I en tid när den organiserade vit makt-rörelsen och extremismen i allmänhet rör sig alltmer in på internet är det viktigt att fler som jobbar brottsförebyggande mot våldsbejakande extremism och mot rasism förstår hur den digitala världen ser ut. Det här segmentet handlar om memes, som är en viktig del av internetkulturen i allmänhet men som även används som en taktik av extrema aktörer för att rekrytera till våldsbejakande rörelser och påverka opinionen. Under 2021 har internet fortsatt användas för att sprida budskap och pröva åsikter, både i privata chattgrupper, i nischade forum och på de stora sociala medie-jättarna.
 

För den som inte har koll på memes eller inte läst om dem tidigare kommer här en kort beskrivning. Memes är virala internettrender som utvecklas allt eftersom personer delar dem och gör små ändringar. Det är oftast humoristiska bilder och textkombinationer med syftet att roa men kan även vara videosnuttar eller en beskrivning av en internettrend. I essensen är memes ett internetfenomen som bygger på gemensamma referensramar och (sub)kulturella symboler. Det är väldigt vanligt, finns i nästan allas flöden på sociala medier och förstås intuitivt av de som spenderar tid online. En meme som kombinerar en populärkulturell referens med en textrad som berör ett aktuellt ämne förmedlar ett komplext budskap på ett roligare och enklare sett, som fler kan relatera till och sprida vidare. Generellt når memes fler personer via internet än andra typer av media, som artiklar eller rapporter, eftersom de går snabbt att ta till sig, är roliga och gör sig bra i flöden på sociala medier. Detta används som en del av den svenska extremhögerns bredare strategi för att flytta gränsen för vad som ses som acceptabelt.
 
Humoristiska memes med rasistiska budskap delats regelbundet i flera forum. Två exempel som har spridits i svenska grupper under 2021 är dessa: 

Den ena refererar till debatten om abort, och skämtar om att barnets ras bör vara viktigt för huruvida någon är för eller emot abort. Den andra skämtar om social distansering under coronapandemin och rassegregation. Det kan låta ganska brutalt när det beskrivs på det sättet, men är samtidigt något som enkelt kan delas som ett mörkt skämt, en ”edgy meme”, av någon som egentligen inte håller med om budskapet bakom skämtet. De humoristiska inslagen kan göra det svårt att bemöta memes som ett problem utan att verka oförstående.
 
Coronapandemin och vaccinationerna under 2021 har varit ämnen även för memes. Nedan följer två exempel som delats i svenska grupper och som handlar om vaccinationer. Den ena använder sig av snövit och den onda styvmodern med ett förgiftat äpple som referens för att förmedla att vaccin är skadliga. Den andra jämför situationen för ovaccinerade med judeförföljelsen under andra världskriget.

Covid-19 är ett ämne som har blivit större under 2021. Tidigare har pandemin och restriktionerna orsakat osäkerhet och splittringar inom extremhögern och vit makt-rörelsen, med vissa som varit för hårdare restriktioner medan andra varit emot restriktioner helt, men under året har de samlats kring motstånd mot vaccin och vaccinpass. Ett sätt det uttrycks är via memes, som också delas vidare för att påverka opinionen, synas och få fler sympatisörer som kanske annars inte hade sökt sig till deras rörelse.
 
Läget i Värmland är svårt att uttala sig om specifikt. Det är inte lätt att avgöra var personer som besöker olika forum kommer ifrån eller hur många inom en särskild region som exponeras för budskapen. Vi vet dock att symboler med kopplingar till extremism och nätet har synts på skolor i Värmland under året. Vi vet också att vit makt-rörelsen i Värmland historiskt sett haft många sympatisörer och att åsikterna inte nödvändigtvis försvinner bara för att de inte syns på gator och torg när de i stället kan ges utlopp för online.
 
Extremism och konspiratoriskt eller uppviglande material på internet är inte ett lokalt problem, men det skapar problem lokalt. De tragiska skolattackerna vi har sett under året är exempel på det. Det lokala arbetet är en viktig del av lösningen på problemet. Att de av oss som arbetar med unga visar ett intresse för deras liv på nätet och förstår vissa grundläggande referenser är nödvändigt för att kunna finnas där som ett stöd och upptäcka relevanta signaler. Att förstå trender och budskap som sprids online är relevant även i det lokala förebyggande arbetet. Att vi alla funderar på vad vi själva sprider för budskap, i verkligheten och på nätet, är också viktigt för att upprätthålla ett demokratiskt och öppet samhällsklimat.

På internationella kvinnodagen handlar mycket om kvinnors utsatthet på olika sätt. Det är viktigt att sådana frågor lyfts, men vi kan inte bara se den bilden. Vad det gäller våldsbejakande extremism ses kvinnor ofta som offer, som lurade eller missledda, och det gör det lätt att missa vad som försiggår. Kan vi inte se att kvinnor är aktörer, att de också kan ha en stark ideologisk övertygelse och fyller en viktig funktion i radikalisering, kommer vi misslyckas med att motverka våldsbejakande extremism och ideologiskt motiverat våld.

Vi vet att män utför våld i betydligt högre utsträckning och att de allra flesta ideologiskt motiverade våldsdåden begås av pojkar och män. Det gör att fokuset lätt hamnar på männens roll inom extremism, både vad det gäller förebyggande insatser, tidiga tecken på radikalisering och stöttning i avradikaliseringsprocesser. Vi riskerar glömma bort kvinnorna, med resultatet att de inte får det stöd som behövs.

Kvinnor finns med i alla extrema miljöer på olika sätt. Precis som männen råkar de ofta illa ut i våldsbejakande organisationer, både av personer i rörelsen och personer utanför som är emot det de står för. Det ligger dock närmare till hands att se kvinnor än män som offer. I debatten kring de så kallade IS-kvinnorna hör vi hur de blev vilseledda eller lurade av män att åka till Syrien, av kärlek, hjärntvätt eller bristande förstånd. När vit-maktrörelsen diskuteras nämns sällan kvinnorna alls men gör de det är det som underdåniga fruar som antagligen misshandlas och är för rädda för att lämna sina makar. Naturligtvis kan den bilden stämma, utsattheten är något vi måste jobba med, men vi kan inte enbart tänka på kvinnor som offer utan egen agens.

Vare sig kvinnor är med och utövar våld eller inte, det kan se olika ut mellan olika grupper och individer, så har de stor effekt på våldsbejakande rörelser. Inom vissa rörelser är kvinnor drivande bakom våldet. I rörelser där kvinnor ges en traditionell roll möjliggör de våldet genom att sköta andra saker. Att de inte själva använder våld betyder inte att de inte står bakom det som sker. De fyller en viktig roll i radikaliseringen och propagandan, och har ofta själva starka övertygelser. Utan kvinnorna som lockar in i rörelser och uppmanar till våld skulle få radikala rörelser överleva.

Vill vi motverka våldsbejakande extremism måste vi förstå kvinnors engagemang. Vi kan inte blunda för kvinnor med våldsbejakande ideologiska övertygelser och placera dem i ett offerfack utan att hantera extremismen och ideologin.

Vill vi minska tillväxten till organisationer som Nordiska motståndsrörelsen eller IS måste vi se kvinnor som aktörer med egna agendor och mål, även i de situationer det inte är lika trevligt att tänka så. Annars kommer vi inte upptäcka tecken på att kvinnor och flickor håller på att radikaliseras. De som har engagerat sig i våldsbejakade rörelser riskerar dessutom att inte få det stöd som krävs för att avradikaliseras och lämna den destruktiva extremismen bakom sig.

Hanna Finell 
Handläggare inom Våldsbejakande extremism på Agera Värmland

https://www.vf.se/2022/03/08/debatt-blunda-inte-for-kvinnornas-roll-inom-den-valdsbejakande-extremismen/ 

När det gäller förekomsten och anmälan av hatbrott vet vi att det finns ett befarat stort mörkertal och att tröskeln att polisanmäla hatbrott kan vara hög. Därför ville vi lyfta fram brottsofferstödet och den viktiga roll det kan spela för personer som utsatts för brott.
Vi intervjuade Monica Ekström, ordförande i Brottsofferjouren (BOJ) Värmland, för att uppmärksamma deras verksamhet och brottsofferstödet. BOJ erbjuder stöd till vittnen, brottsoffer och anhöriga. Det kan till exempel handla om att få information och stöd i rättsprocessen så som hjälp att göra polisanmälan, hjälp i kontakt med myndigheter, stöd i rättegång eller medmänskligt stöd från någon som lyssnar.

 
Ett stöd hela vägen
Att ha stöttning om man utsatts för brott kan bidra till kraft att ta sig igenom en rättsprocess, stöd i att bearbeta vad som hänt eller stöttning i rädslan att anmäla. BOJ Värmland är en ideell aktör med flera och enkla vägar in för personer som är i behov av stöd, beskriver Monica Ekström.  Det krävs inte att man vet om det man varit utsatt för är ett brott eller inte för att kunna vända sig till BOJ.
-Vi är väl en utav de få organisationer som finns med under hela rättsprocessen. Till oss kan man ju komma utan att man har gjort en polisanmälan.
 
BOJ jobbar för att minska maskorna i nätet, behovet av stöd kan finnas under hela rättsprocessen, fortsätter Monica.
-Vi finns med från polisanmälan till att det blir en eventuell process i domstol och även efter det, för det är också viktigt. När domen faller och oavsett om personen blir fälld eller inte fälld så har man ett behov av stöd efter det här också.
 
Känsla av upprättelse
Medan mycket uppmärksamhet inom rättsväsendet riktas mot gärningspersonerna när det gäller brott har BOJ ett fokus på stöd till personer som utsatts för brott. Ibland kan brottsutsatthet vara förknippat med skuld och skam, rädsla eller känsla av maktlöshet. Den egna handlingen kan i sig ibland vara viktig för känslan av upprättelse menar Monica.
-Vi försöker alltid att se till att man gör en polisanmälan även om man befarar att det inte kommer leda någon vart, men för sin egen skull så är det ju bra, det visar ju forskning också, att man på nåt sätt känner att ”jag gjorde ändå vad jag kunde”.
 
Arbetssätt och strategier kring brott med hatbrottsmotiv
-När ett ärende kommer till oss så skrivs ärendet in med den brottsrubricering det är, exempelvis misshandel. När en stödperson sen ringer upp personen så kanske det framgår att det här var ju ett hatbrott, då ska det göras en notering att det rör sig om just ett hatbrott. När det rör sig om exempelvis våld i nära relation ska man också gå in och göra en sån notering.
 
Monica berättar även om samverkansprojektet Swevic (en förkortning för Sweden Victim Support) mellan Polismyndigheten och Brottsofferjouren Sverige. Det pågick mellan den 1 januari 2019 och den 31 december 2020. Projektet finansierades av EU-medel och projektets syfte var att bidra till att fler personer anmäler och söker stöd när de blivit utsatta för hatbrott men också att höja medvetenheten om vad hatbrott är. Mer om projektet och vad det resulterat i finns att läsa på hemsidan https://www.brottsofferjouren.se/om-oss/forbundets-projekt/swevic-tillsammans-mot-hatbrott/.
 
Risk för osynliga brott
Att själva brottet anmäls är alltid viktigt, men en del av brottsmotivet fattas om det inte framkommer att det var kopplat till en hatbrottsgrund. Orsaken till det kan vara flera, det kan bero på att det inte fångas upp av den som tar emot anmälan eller av den som utsatts, menar Monica.
-Det kan vara så att den enskilda personen som varit utsatt för nånting kanske inte alltid själv kopplar det till, och funderar över, att brottet man varit utsatt för beror på att jag är den person jag är. Det kanske inte är alltid som man tänker på det.
 
Vi vet inte hur stort mörkertalet är gällande hatbrott eftersom brottet kanske inte polisanmäls alls eller så anmäls brottet fast utan hatbrottsmotivet. Till exempel, en misshandel anmäls till polisen men det framgår kanske inte av anmälan att det fanns ett hatbrottsmotiv bakom misshandeln. Som Monica också nämner kan det vara så att hatbrottsmotivet är väldigt sofistikerat och svårt att upptäcka.
-Sen så är det ju så att det tros vara en stor obenägenhet att anmäla. Det finns ju en rädsla också. Så på det viset finns det väl också ett mörkertal.
 
Men, fortsätter Monica, finns det ett hatbrottsmotiv kan det skärpa straffet i en rättsprocess och det kan också finnas ett extra behov av stöd hos den utsatte. Att hatbrott fångas upp är viktigt av flera orsaker och på längre sikt blir det viktig statistik som visar att hatbrott förekommer och måste motverkas. Det är ännu en anledning till att det är så viktigt att det går att få stöd i att anmäla.
- Frågan är ju hur många som är utsatta för exempelvis hatbrott som inte ens kommer till en brottsofferjour för att de inte får frågan från Polisen, det har vi ju ingen aning om, avslutar Monica.
                                                                                                                                          
”Vill du ha ett brottsofferstöd?”
En fråga som enligt Monica Ekström behöver ställas mycket oftare till personer som anmäler brott. För att fler personer ska nå fram till brottsofferstödet är det viktigt att Polisen informerar och förmedlar personer till BOJ. Som Monica beskriver har den större delen av personer som söker brottsofferstöd fått information om stödverksamheten från Polisen och omkring en fjärdedel hittar till BOJ på andra sätt.
-Ibland händer det att första kontakten vi får med en person, det kanske är i tingsrätten, för där finns vi ju också, så i och med att vi har brottsofferstöd och vittnesstöd på plats så kan vi ju lätt se till att personen får ett brottsofferstöd, fast det kommer ju lite väl sent då.
 
En framåtblick
Dels betonar Monica att man på en strukturell nivå ser att skyddet i lagstiftning behöver utökas för utsatta grupper genom att införa funktionsnedsättning som en hatbrottsgrund. Så som det är skrivet om hatbrott i brottsbalken så finns inte grunden funktionsnedsättning med idag fast att det finns ett behov, detta är en fråga som drivs i dagsläget. Dels är samverkan och ökad kunskap också något Monica lyfter när vi pratar om vad vi kan utveckla i Värmland. Trygghetscenter i centrala Karlstad är ett bra exempel på ett forum där representanter från till exempel BOJ och Polisen finns på plats. Även att fler civilsamhällesorganisationer i Värmland får kunskaper om hatbrott och om brottsofferstödet är viktigt för att kunskaper och information ska nå enskilda, avslutar Monica Ekström.
 
 

Etiketter: hatbrott

För att en demokrati ska fungera krävs det att medborgarna har tillgång till information om viktiga samhällsfrågor och vad som sker i omgivningen. Den informationen förmedlas oftast via media. Journalister har därför ett mycket viktigt jobb för demokratin. Vi vet dock att mediarepresentanter utsätts för påverkansförsök, vilket i förlängningen kan påverka inte bara nyhetsrapporteringen utan också vilken information medborgarna kan läsa i tidningarna, se på TV eller höra i radio. Hur ser lägesbilden ut vad det gäller hot och hat mot media i Värmland? Agera Värmland har intervjuat Jenny Norberg, som under 2021 var kanalchef på P4 Värmland, Tomas Skoglund som under 2021 var redaktionschef på SVT Värmland, och Morgan Schmidt som är chefredaktör på Värmlands Folkblad (VF) – representanter från länstäckande radio, TV och tidning - för att ta reda på deras upplevelser.
 
Särskilda frågor
De frågor som har väckt mest upprördhet och kan trigga både hat och hot har tidigare varit vargjakt, byggandet av muminparken och moskésbygget på Rud. Tomas beskriver att de vet på förhand ungefär vilka ämnen som kommer trigga reaktioner: ”invandring, flyktingpolitik, vargfrågan, vaccin och covidrestriktioner”. Det har varit två läger kring coronarestriktionerna vilket har rört upp en hårdare stämning, men samtidigt upplever varken Jenny, Tomas eller Morgan att det har varit ett så stort problem med hat och hot, åtminstone inte riktat mot media. ”Det är mer kritik på ett rimligt vis, man får ju vara kritisk såklart” anser Morgan.
 
Lite hot men mer hat i sociala medier
Jenny, Tomas och Morgan delar bilden av att regelrätta hot är sällan förekommande. Däremot beskrivs hat, eller ett hårt tonläge, särskilt i sociala medier: ”Det förekommer ju, kanske mest då på sociala medier, kanske inte rena hot men det kan i alla fall bli ganska otrevligt ibland”, beskriver Jenny, om sin tid på P4 Värmland. Alla tre beskriver olika tillvägagångssätt de har för att minska hatet i sina kanaler. Att ha tydliga kommenteringsregler och att själva vara närvarande i kommentarsfälten hjälper till stor del men det kan även hända att de väljer att låta bli att göra ett inlägg på sociala medier i en fråga de vet kan väcka stor upprördhet och istället bara publicera den som en nyhet i sina traditionella kanaler och på hemsidan.
 
Även VF, som känner sig ganska förskonade beskriver hur de relativt frekvent får plocka bort nedsättande kommentarer. Sedan deras digitala artiklar har låsts bakom en betalvägg, alltså bara tillgängliga för prenumeranter, upplever Morgan att hatet minskat. Han tror att det beror på att de inte längre når en läsarkrets utanför Värmland på samma sätt och heller inte hamnar på mer nischade hatiska internetforum. Där är situationen annorlunda för SVT Värmland och P4 Värmland, där alla publiceringar är öppna för allmänheten och relativt ofta hamnar på SVT:s eller SR:s rikstäckande sändningar. Tomas upplever att en nyhet kan ”explodera” när den hamnar på rikssiten och röra upp en helt annan typ av reaktioner än när den delas lokalt. Han beskriver också grupper som systematiskt kommenterar allt SVT publicerar på vissa områden, exempelvis immigration, där avsändarna av hoten eller hatet i kommentarsfält, via e-mail eller telefon ofta inte är värmlänningar.
 
Påverkas av samhällsströmningar och allmän misstro
Det finns en känsla av en allmän misstro mot media och journalister. Globala anti-etablissemanget-strömningar, som kanske bäst exemplifieras av Donald Trumps anhängare, smittar av sig i Sverige och får också viss effekt på Värmland. ”Det finns ett hat, eller kanske snarare en skepsis eller misstro mot journalister som sådana i vissa typer av grupper. Att man tycker att journalister är vänster och journalister ljuger och så vidare”, beskriver Morgan. Han ser dock inte att det har en så stor effekt lokalt och menar att det är skillnad mellan olika typer av media: ”Förtroendet för lokalmedia har varit ganska stort hela tiden och är fortfarande ganska stort”. Tomas beskriver dock hur SVT Värmland kan märka av hur journalister blivit mindre fredade. De har en särskild position eftersom de fungerar lite som en symbol för ”statsmedia” och får representera allt SVT gör från nyheter till humor och debattprogram, även om det har väldigt lite med vad SVT Värmland gör. Tomas beskrev en händelse för några år sedan när personer som var missnöjda med den allmänna rapporteringen om Syrien försökte ta sig in på SVT Värmlands kontor på ett våldsamt och obehagligt sätt.
 
Skillnad i hat och hot

Jenny, Morgan och Tomas beskriver lite lika upplevelser. Morgan ser exempelvis att det är betydligt mindre hat eller hot riktat mot VF nu än för fem år sedan. Tomas beskriver en istället känsla av att den hatiska stämningen har blivit värre med åren: ”Min bild är att hot, om man tänker sådant man kan polisanmäla, är inte jättevanligt medan hat och de hoten som är under gränsen för vad som är åtalbart har blivit vanligare och vanligare”. En del i förklaringen till den upplevda ökningen av hot och hat är den tekniska utvecklingen som innebär att det är lättare och mindre personligt att hota än tidigare, menar Tomas. ”Det tycktes och tänktes säkert väldigt mycket runt fikabord på arbetsplatser och så där tidigare också men det var ett rätt stort steg att ta en telefon och ringa eller kliva upp till en redaktion och säga vad man tyckte. Att skicka ett mail eller kommentera i sociala medier är mycket lättare.” Samtidigt är det inte hela förklaringen och Tomas utesluter inte att det har blivit en vanligare strategi för att påverka journalister och nyhetsrapporteringen, ibland på ett organiserat sätt. De beskriver dock alla att 2021 har varit ett ganska bra år med lite hot och hat mot media.  Tomas upplevde till exempel att förtroendet för journalister ökade i samband med Corona och att kritiken inte varit lika aggressiv under 2021. Jenny menar att det har varit ganska lugnt för dem: ”Det är klart vi kan få kritik och hårda eller missnöjda kommentarer och så där, både mot publiceringen och oss som P4 Värmland eller Sveriges radio, men det är en väldigt liten del totalt sett skulle jag säga.”
 
Risker på kort sikt
De största riskerna de ser på kort sikt med hot och hat mot media är för reportrarnas välmående. ”Enskilda medarbetare kan ju tycka det är jobbigt att moderera en tråd eller så där. Det kan ta illa ändå även om det inte är regelrätta hot eller hat”, beskriver Jenny. Tomas har också fått se till att vissa reportrar har fått slippa sköta vissa bevakningar eftersom de har tagit illa vid sig eller skrämts för sin egen och sin familjs del. Det är också ett problem att hot och hat riktas mot de som ställer upp och intervjuas i media, alltså inte direkt mot journalisterna utan mot de som en nyhet eller reportage handlar om. Jenny beskriver exempelvis hur de ser till att medieovana personer kanske inte har med fullt namn så de inte ska riskera att råka illa ut för att de är med i radion. Tomas beskriver liknande situationer, hur de försöker förbereda personer som ställer upp på intervjuer och hur han har valt att anonymisera vissa i efterhand. Under 2021 har personer som valt att inte vaccinera sig blivit särskilda måltavlor för hat. När inslag eller artiklar görs med ovaccinerade eller personer kritiska mot coronarestriktionerna är kritiken eller hatet inte mot rapporteringen eller journalisten utan mot personen som intervjuats. Det ses som ett stort problem och är något det jobbas väldigt aktivt emot eftersom det drabbar personer som inte nödvändigtvis varit medvetna om risken att utsättas för hat eller valt att gå in i en offentlig debatt och eftersom det kan göra personer ovilliga att ställa upp i media.
 
Risker på längre sikt?

Det är lite olika hur man ser på hot och hat mot media och journalister. Tomas menar att målet är att påverka rapporteringen och få media att dra sig från att lyfta vissa frågor. Samtidigt kan det vara ett sätt att uttrycka kritik eller missnöje och behöver inte, särskilt i sociala medier, vara mer än en generellt hård jargong. Ingen beskriver idag någon större risk för att hot ska realiseras och eskalera till våld.
Jenny tycker det är viktigt att media inte ser det som att de inte kan rapportera om vissa frågor eftersom det leder till en hetsig diskussion. Tomas håller med om det som en självklar princip men menar samtidigt att hatstormar och upprepade hot påverkar i olika avgöranden och gör att reportrar, kanske omedvetet, i förlängningen väljer bort vissa saker i sin rapportering. Morgan håller delvis med: ”Folkets opinion påverkar ju sättet man angriper nyheter, sen hur mycket det gör det är en annan femma”. En medvetenhet om frågor som rör upp starka reaktioner, rutiner för hanterande av hot och hat samt stöd till de journalister som utsätts är alla tre överens om minskar effekterna av hot och hat mot media.
 
Hat och högljudda röster kan samtidigt också påverka vilka ämnen som får mer utrymme. Mer extrema rörelser arbetar exempelvis systematiskt för att flytta på gränserna för vad som anses okej och för att deras huvudfrågor ska lyftas och får stor plats i den offentliga debatten. Systematiserade hatkampanjer kan vara ett verktyg för att påverka vad som tas upp. Det innebär inte bara obehag för journalisterna som bevakar frågorna men kan också innebära att andra viktiga frågor inte uppmärksammas och att mindre högljudda röster inte hörs. Samtidigt är det en vanlig fråga för media. ”En del av vårat jobb är ju att ha örat mot marken och lyssna av ’vad är det folk är intresserade av och diskuterar’”, menar Morgan. Att media uppmärksammar de frågor som skapar stort engagemang är naturligt och det viktiga är snarare att rapporteringen görs på ett bra sätt.





 

Etiketter: yttrandefrihet

Inom antidiskrimineringsbyrån kommer vi framöver göra vissa utbildningsinsatser med fokus på jämlikhet och trygghet i skolan. Det har under kort tid kommit flera rapporter som pekar i samma riktning, nämligen att barn drabbas av rasism och andra diskriminerande strukturer i skolan. Vi vet också att psykisk ohälsa bland barn och unga ökar. Att skolan inte är fri från diskriminering kan vi konstatera också genom de ärenden som inkommer till oss antidiskrimineringsbyråer som finns runtom i landet men även genom de ärenden som drivs av Diskrimineringsombudsmannen (DO).

För ett par veckor sedan kom till exempel ett pressmeddelande från DO gällande ett ärende i skolan. Det var enligt DO diskriminering när ”en lärare, mot en elevs uttryckliga vilja, medvetet låter bli att använda det pronomen som eleven identifierar sig med”. Det handlade om trakasserier som är en form av diskriminering enligt diskrimineringslagen, eftersom eleven, trots sin önskan om att få sin könsidentitet erkänd i stället möttes av en vägran och blev kallad fel pronomen under en termins tid. Skolan hade även brustit i sin utrednings-och åtgärdsskyldighet eftersom rektorn varit informerad men problemet kunde fortgå. DO har begärt 150 000 kr i ersättning och så sent som igår meddelades att skolan nu har ersatt eleven.

Beteenden som kränker någons värdighet och som har ett samband någon av de sju diskrimineringsgrunderna är en form av diskriminering. I diskrimineringslagen heter det med ett annat ord trakasserier. Det kan alltså vara en kränkning enligt diskrimineringslagen att inte få rätten till den egna integriteten och könsidentiteten respekterad av det offentliga.

Vi har sedan länge ett starkt skydd för den personliga integriteten och den egna personen enligt till exempel Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, som gäller som lag i Sverige. Vuxnas ansvar för att barns rättigheter respekteras förstärks i och med Barnkonventionen och än en gång när konventionen också blivit svensk lag, vilken ändamålsenligt kräver att barnets bästa ska vara en utgångspunkt för de vuxnas bedömningar. Fortsättningsvis har elever rätt till skola och utbildning under trygga och hälsofrämjande former oavsett diskrimineringsgrund. Skolor har även ett särskilt ansvar att förebygga diskriminering och trakasserier genom att aktivt undersöka och undanröja risker för diskriminering eller hinder för lika rättigheter och möjligheter, enligt reglerna om aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. 

De allra flesta som jobbar med barn gör det naturligtvis riktigt bra och det finns många goda exempel på arbete för att stärka barns rättigheter och införliva barnkonventionens principer.

Samtidigt måste det poängteras att med det tydliga och tvingande regelverk vi har idag borde inga barn behöva uppleva diskriminering i skolan och inga sådana ärenden borde behöva drivas. Med mer kunskap och fler verktyg kan vi bli bättre på att stärka och skydda barns rättigheter och hälsa. 


Antidiskrimimeringsbyrån som drivs av Agera Värmland är en av 18 i landet med uppdrag att motverka diskriminering genom bland annat kostnadsfri rådgivning till enskilda samt informations- och utbildningsinsatser.

Läs mer om kraven på det förebyggande arbetet i förskola, skola och högskola finns hos DO. Mer information om utbildning, rådgivning och hur vi kan hjälpa till finns här.

Vi borde ha sett det komma, vi borde ha fattat att det inte bara var något som händer där – där borta på andra sidan pölen. Vi vet ju av erfarenhet att allt, ja nästan allt i alla fall som man gör och säger där borta, förr eller senare hamnar här. Ibland är det såklart bra grejer, men också skit, som nu när vi tagit till oss vurmen för konspirationsteorier och desinformation med hull och hår.
 
Allt är Trumps fel
Nej, det där är inte sant men det är en lockande ”sanning” om man så vill och som jag nästan skulle börja tro på om jag fortsatte att driva min tes som följer här.
Hur som helst är det faktiskt så att den alternativa sanningen har vuxit lavinartat i USA sedan 2016. Det är pizzagate som handlar om Hillary Clintons pedofilring. Det är det stulna valet där manipulerade rösträkningsmaskiner sållade bort valsedlar med texten Donald Trump och det är återuppståndelsen där nämnda expresident ska stiga upp ur gatan på den plats där president Kennedy mördades och ta itu med den komplott som berövade honom den jordskredsseger han egentligen vunnit. Det här är bara några exempel. Utöver detta har pandemin utgjort en alldeles förnämlig jordmån för allehanda teorier som förr eller senare, oftast förr landar i någon gammal antisemitisk föreställning.
Allt det där såg vi hända och vi borde ha förutsett riskerna och förstått att det förr eller senare även skulle drabba oss. Nu är det precis det som händer och det med full kraft. Vi har sett det komma. Antivaxxrörelsen har försökt att göra det till sin framgångssaga med blandat resultat får man ändå säga men nu ser det faktiskt ut som om tiden är inne.
 
 
Svenska socialtjänsten kidnappar barn
Ok, vi har varit inne på temat tidigare här i Agerabloggen men det tål faktiskt att vridas och vändas på flera gånger. Jag pratar såklart om konspirationsteorier som likt en hydra med sina åtta huvuden och sin förgiftade andedräkt sprider död och elände. Som om inte det vore nog växer det också fram två nya huvuden för varje som huggs av. En metafor som dessvärre känns väldigt bekant i de här sammanhangen.
 
Senaste veckornas virala snurr kring ”sanningen” att svenska socialtjänsten kidnappar, förgiftar och säljer barn kan inte vara annat än verket av en hydra. För sant är det inte. Likväl hanteras det som en sanning i mängder av grupper på sociala medier och till och med av etablerade mediehus i framför allt arabisktalande länder. En sådan här ryktesspridning kan få väldigt allvarliga följder. Sanningen, jag menar den där riktiga som går att bevisa med fakta eller jämförelser får sig en ordentlig törn. De individer som redan trillat ner i kaninhålet, och tro mig det börjar bli trångt därnere, har redan bestämt vilken sanning de ska luta sig emot. Det blir hydrans sanning, inte sanningens sanning för den är tråkig och den överensstämmer inte med mina fördomar. Att tro på en lögn gör något med mig som person. För att försvara lögnen måste jag själv börja ljuga och när jag kommit så långt, ja då är det svårt att stanna. Det är som om bromsen slutat att fungera.
Spridningen av desinformation leder också till att personer med en våldsbejakande agenda dras till konspirationen likt flugor kring en sockerbit. Man finner näring i lögnen och så gör det man brukar, hatar och hotar den som utsetts till offer för lögnen. Nu är det inte så att alla som tillhör en våldsbejakande miljö tar till våld men bland dem som sitter fast i hålet finns det alltid någon som är beredd att gå till handling och det är illa nog.
 
Att sanningen drabbas och att våldsbejakande gärningspersoner kan genomföra våldsdåd är allvarliga saker och om det leder till att människor skadas eller dödas är det såklart katastrofalt. Men det finns en sak till som händer när sånt här händer som kanske är ännu allvarligare. Tilliten kommer till skada eller kanske till och med blir dödligt sårad.
 
Tillit är nog det finaste ordet jag vet i vårt svenska språk, länge var det näst vackraste ordet. Finast av alla var solidaritet men det är borta nu, försvunnet och vilse. Risken är dessvärre stor att det aldrig hittar in i vårt språk igen.
Därför är tillit nu det vackraste ordet och därför måste vi slå vakt om denna svenska paradgren som vi varit så bra på och som faktiskt skyddat oss länge mot hydrans attacker. Tilliten är den eld man svedde såren med och som hindrade hydrans huvud att växa ut igen. Tilliten är också det som kan förhindra att rykten som nu sprids inte kan slå rot.
 
Förlorar vi förmågan att känna tillit till våra medmänniskor, till våra myndigheter och till våra politiker – Ja då tappar vårt demokratiska samhälle den grund som det vilar på. Det är ett drömscenario för olyckskorparna jag pratade om i mitt förra blogginlägg, accelerationisterna. Du vet de som inte gör annat än önskar att samhället som vi känner det idag ska störta samman så att man likt fågel Fenix kan bygga sitt utopiska rike ur askan av det gamla.
 
Vad kan vi då göra? När skadan väl är skedd kan vi dessvärre inte göra så mycket, det tar i alla fall väldigt lång tid och kostar oerhörda insatser.
Det vi däremot både kan och ska göra är att förhindra att skadan uppstår. Visserligen är Kintsugi en vacker konst där man lagar ett sprucket krus med guld för att ge det som varit fördärvat ett nytt värde. Men som jag sa det kostar. Med ett aktivt förebyggande arbete där vi är noga med att inkludera (också ett fint ord) våra medmänniskor (inte heller så dumt) kan vi faktiskt återupprätta, laga och stärka vår tillit.
 
Om vi vill bevara och leva i ett samhälle som inte ständigt utsätts för desinformation, konspirationsteorier och rena lögner så måste vi bjuda till och anstränga oss så där lite extra, för vinsten av ett sådant arbete är långt utöver insatsen. Och det min vän är faktiskt sant på riktigt!
 
/Lars

Idag ser vi, trots ökad uppkoppling och tillgång till information, flera hot mot demokratin runt om i världen. Tillgången till information via internet bidrar inte nödvändigtvis till ökad kunskap utan gör världen mer komplex och svårnavigerad för många. Källkritiken vi har lärt oss räcker ofta inte riktigt till när vi dagligen utsätts för mycket mer information än vad evolutionen, och kanske även uppväxt och utbildning, har anpassat oss för. 

Särskilt problematisk är ungas sårbarhet för missvisande information, konspirationsteorier och andras agendor på en arena som ansvariga vuxna ofta inte har insikt i. Vi ser effekter som hur flera allt yngre personer radikaliseras in i våldsbejakande extremism online1, med några uppmärksammade våldsdåd på senare tid som resultat, men också oroande samhällstrender som minskad tillit till andra2. Tillgång till och förmåga att ta till sig information är både en demokratifråga-, en hållbarhetsfråga och en fråga om kompetens att ta tillvara sina mänskliga rättigheter. 

Internetstiftelsens senaste studie på barn och unga visar att 100 % av högstadieeleverna har egen mobiltelefon och 93 % av dem använder den dagligen. Den siffran för gymnasieelever är 99 %. Nio av 10 högstadieelever använder sociala medier procentsatsen är ännu högre för videotjänster så som youtube3, där algoritmen (det som föreslår innehåll för användarna) ofta förstärker extremt innehåll. Internetanvändandet bland ungar verkar även ha ökat under pandemin4. Tillgång till information ter sig alltså inte som ett problem, utan snarare hur barn och ungdomar ska förhålla sig till informationen. Samhället har inte möjlighet att se till att barn inte stöter på material som kan vara skadligt eller sakna respekt för andra personers rättigheter på internet utan att implementera en censur som kränker andra rättigheter, så som yttrandefrihet och tillgång till information. Därför behöver vi säkerställa att ungdomar har förmåga och verktyg för att navigera informationslandskapet på ett tryggt sätt och själva utvecklar en respekt för mänskliga rättigheter.  

Vi måste satsa på att stärka barn och unga i deras läskunnighet och passiva källkritik på nätet, att uppmärksamma och engagera dem i frågor rörande informationssäkerhet och propaganda på nätet och ge dem verktyg att nyttja sina rättigheter och sin yttrandefrihet på demokratiska sätt. Samtidigt behöver vi också aktivt tänka på hur vi själva beter oss online och hur vi påverkas av informationen vi tar in. Det vi delar, gillar eller kommenterar kommer våra egna eller våra vänners barn kunna se. Hur du förhåller dig till information och olika budskap påverkar både din egen världsåskådning och andras runtomkring dig, vare sig du är medveten om det eller inte.  

Prata med de i din närhet, på jobbet och i familjen, om livet online, aktuella händelser och budskap du stöter på. Vi får inte bara bli passiva mottagare av information, varken idag eller i framtiden, om vi inte vill bli missledda eller riskera att styra skeppet åt fel hål. Håll det demokratiska samtalet aktivt. 

[1] Detta kan läsas om i rapporter av bland annat Hope not Hate och International Center for the Study of Radicalisation (Kings Collage) samt i en artikel av The Guardian
[2] Folkhälsomyndigheten - Se till tillit (svårt att lita på andra) och snittet för riket (även region Värmland för den intresserade, som historiskt har varit bättre än snittet på den punkten men blivit sämre sedan 00-talet).
[3] Barnen och Internet 2019
[4] Svenskarna och Internet 2021
















Alla har vi en sanning. Alla har vi en verklighetsuppfattning som utgår från just oss själva. Våra ryggsäckar är fulla med åsikter, erfarenheter, förutfattade meningar, analysmönster och kunskap som filtrerar all information vi tar in. Vi är aldrig helt objektiva och tar inte in information i ett vakuum. Men, det säger inte att vi kan välja fritt vilken verklighetsuppfattning som passar oss och kalla det sanning. Eller välja bort fakta eller sakliga argument för att de inte går i linje med min övertygelse. Något vi ser allt för ofta i vår samtid. En oroande utveckling som kan få stora konsekvenser för hur vi lever tillsammans.
 
När du säger något till mig så tolkar jag dig. Min hjärna analyserar ditt röstläge, kroppsspråk och orden du säger. Jag läser mellan raderna, eller lyssnar mellan orden. Jag gör en tolkning av ditt budskap. Jag tar in det du ”egentligen” säger. Därför kan vi ha så olika uppfattning om vad som sagts i en konversation. Din sanning är inte min sanning. Samma sak tror jag gäller för all information i samhället som vi tar emot. Vi gör en tolkning utifrån oss själva. Det är så vi människor fungerar. Men vad händer när vi får svårt att föra sakliga diskussioner när vi väljer att tolka informationen som vi vill?
 
Det finns många exempel i vår samtid. Trump-anhängare som menar att oavsett vad någon säger eller visar för bevis kommer de aldrig tro att Trump förlorade valet, för de vet att han vann. Allt annat är lögn. Vi har även pandemin där extremistiska vaccinmotståndare vägrar ta in argument för det spelar ingen roll hur många studier det hänvisas till, läkemedelsbranschen är ändå korrupt och i maskopi med myndigheterna som utnyttjar pandemin för att begränsa fri- och rättigheter. Desinformation sprids och spelar på våra känslor. Något som tyvärr splittrar oss och försämrar det demokratiska samtalet.
 
Att få ha vilken åsikt man vill är en rättighet och en grundbult i ett demokratiskt samhälle. Även att få uttrycka den åsikten, så länge det inte handlar om hets mot folkgrupp eller förtal. Det är av största vikt att vi slår vakt om de rättigheterna, hur faktaresistenta åsikterna än må vara. För ett samhälle där vad vi får säga, tro eller tycka blir begränsade är auktoritärt och farligt, hur ”välvilliga” motiven än skulle vara. Men, när till och med den tydligaste fakta avvisas som ”fake news” har vi ett problem med vår tillit till kunskap, samhällsstrukturer men framför allt till varandra. När vi förlorar en grundläggande tillit till varandra orsakar det splittring på alla nivåer i samhället.
 
Självklart ska man inte vara för naiv och tro att forskare eller myndigheter aldrig har eller gör fel. Eller att alla människor har rent mjöl i påsen. Kritik, ifrågasättande och granskningar är essentiellt i vårt samhälle. Korruption, bedrägeri, brottsliga handlingar och misstag ska upp i ljuset. Särskilt från våra myndigheter och makthavare. Det visar att det demokratiska systemet fungerar. Om vi återgår till vaccinationerna som exempel så stoppades AstraZenecas vaccin när risken övervägde nyttan. Ett utmärkt exempel på att säkerhetssystemet och granskning fungerade. Men granskningen och ifrågasättande måste bygga på saklighet och inte på en förutfattad mening om ”man vet ju hur läkemedelsbranschen är” eller ”det spelar ingen roll vilka bevis du visar mig, det stämmer inte”.
 
Det kommer alltid finnas diskrepans i din sanning och min sanning. Så är vi som människor och att se saker olika är nog säkerligen ett framgångsrecept för oss som art. Dock blir det farligt när vi får en så pass stor barriär mellan våra verklighetsbeskrivningar att vi inte längre ser varandra som medmänniskor först. I ett äktenskap betyder det ofta att skilsmässan är ett faktum. Vad betyder det i ett demokratiskt samhälle?
 
Det är min önskan att vi kan se varandra som människor och i grunden vilja varandra väl i alla diskussioner vi har. Vi bör alla också tänka att vi alltid kan lära något av varandra och vara ödmjuka. Att erkänna att man haft fel eller nu ändrat åsikt är en styrka och något oerhört sunt.  
 
Avslutningsvis är det viktigt att fundera över varför vi har dessa strömningar. Det är lätt för mig att sprida kritik mot sekteristiska Trump-anhängare eller faktaresistenta antivaxxare men det är viktigt att fråga sig varför de tycker som de gör. Deras sanning kommer någonstans ifrån. Deras sanning skiljer sig från min, men vi kan alla vinna på att försöka förstå och minska klyftan vi alla gräver djupare från våra håll. För vi är alla människor och vi lever tillsammans.
 
Per Hydén
Verksamhetschef

Sedan årsskiftet tar Diskrimineringsombudsmannen (DO) emot anmälningar om diskriminering från enskilda. Kärnan i myndighetens arbete framöver ska vara att utreda anmälningar, driva process i domstol och ett fokus på individuell upprättelse för personer som utsatts för diskriminering. Vilken typ av händelser anmäls? Nedan är ett axplock av exempel på händelser som hanterats av DO under förra året. 
 
A sökte ett jobb och fick komma på arbetsintervju. Intervjun gick jättebra och A erbjöds tjänsten. A kommer från ett land utanför EU men har uppehållstillstånd och arbetstillstånd i Sverige. När chefen fick veta att A inte var EU-medborgare förklarade han att företaget enligt sin policy tyvärr inte anställer personer som inte är EU-medborgare, eftersom det innebär för mycket administration.  
En sån policy är diskriminerande utifrån etnisk tillhörighet. Om många arbetsgivare använde en liknande policy skulle personer med utomeuropeiskt medborgarskap riskera att utestängas från stora delar av arbetsmarknaden.  
 
B nekades att åka med stadsbussen flera gånger för att chaufförerna var osäkra på om hens rullstol var för tung för bussens ramp eller inte.  
Att inte säkerställa tillräcklig kunskap om kollektivtrafikens utrustning för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning var diskriminering i form av bristande tillgänglighet.  
 

C hade ett avtal om en musiktjänst med ett musikproduktionsbolag men när chefen fick veta att C var homosexuell avslutade de musiktjänsten med hänvisning till att den sexuella läggningen stred mot chefens religion.  
Att neka en tjänst eller service på grund av någons sexuella läggning är diskriminering. 
 
D erbjöds ett jobb och kort därefter meddelade hon att hon var gravid men att hon kunde arbeta deltid under kommande föräldraledighet. Arbetsgivaren återtog då jobberbjudandet eftersom tjänsten var så krävande och behövde någon på heltid.  
Att avsluta en anställning eller neka en arbetssökande ett jobb för att den väntar barn är könsdiskriminering. 
 
En automatisk gallring i ansökningsprocessen till militärtjänst skedde när personer uppgav att de hade ADHD eller autism.  
Den automatiska gallringen innebar att personer med funktionsnedsättning nekades möjligheten att få en individuell bedömning av sin lämplighet för militärtjänst och det stred mot diskrimineringslagen.  
 
Ett akut sjukdomstillstånd nedprioriterades då överväganden kring personens etniska tillhörighet vägdes in i bedömningen av hur allvarligt tillståndet var.   
Domstolen som prövade fallet kom fram till att det fanns ett samband mellan att vården nedprioriterades och personens etniska tillhörighet. Bland annat stod “kulturell svimning?” i vårdanteckningarna. På grund av den diskriminerande bedömningen fick personen inte den akutsjukvård han behövde.   
 
Ett gruppboende nekades boka bord på en restaurang för att lyssna på ett liveband. Restaurangen avrådde dem på grund av platsbrist och brandsäkerhet och menade att de inte kunde ta emot en grupp där flera personer använde hjälpmedel så som rullstol.  
Bemötandet att avvisa gruppen på grund av att de använde hjälpmedel var diskriminering. Att en lokal inte är tillräckligt tillgänglighetsanpassad vad gäller brandsäkerhet och framkomlighet är i sig diskriminerande.  
 

En bostadssökande nekades hyra en bostad då hen enligt bostadsbolaget inte uppfyllde uthyrningskriterierna eftersom hen fick sin inkomst från pension. Bostadsbolaget hade ett krav på  huvudsaklig inkomst från arbete eller studier för att få hyra. Bostadsbolaget menade att syftet med kravet var att förbättra de sociala förhållandena i områden som av polisen har identifierats som särskilt utsatta. 
DO bedömde att det stred mot diskrimineringslagen och att det fanns andra sätt att uppnå syftet som inte innebar att människor missgynnas på grund av sin ålder.  
 
Så här får det inte gå till. I vissa av dessa exempel fanns det särskilda syften man försökte uppnå, men det måste göras utan att någon diskrimineras. I vissa fall berodde diskrimineringen på fördomar, i andra på okunskap. 
 
DO får in många anmälningar från hela landet och de utreder så många de kan. Antidiskrimineringsbyråerna finns utspridda och jobbar lokalt utifrån det gemensamma uppdraget att motverka diskriminering. Om du upplevt diskriminering kan du vända dig till oss för kostnadsfri rådgivning, stöd och information inom Värmlands län. Läs gärna mer här om hur vi kan hjälpa till. 

De flesta av oss har nog en rätt tydlig bild av vad en terrorist är och kanske också hur han – för det är nästan alltid en han, ser ut. Bildgooglar man på ordet är det ofta en man i skägg och bombbälte.  
Vi kan idag se att den bilden håller på att förändras. I takt med att mer av den radikaliserade kampen flyttar in på nätet blir också de ideologiska rågångarna otydligare. Religiösa fanatiker och vit makt-miljöns rasideologer blandas upp med konspiratörer, antivaxxare och rättshaverister. Ur denna missnöjets smältdegel sipprar en helt ny terrorist fram som är betydligt svårare att känna igen och därmed också svårare att förutse. 

 
Extremismens väg till mainstream 
Stormningen av Kapitolium för drygt ett år sedan ger en tydlig bild av hur gränsen mellan det extrema och det vi betraktar som mer normalt håller på att krackelera. Veckorna före sköljde en våg av desinformation, propaganda och rena lögner över de sociala medierna och miljontals amerikaner började tro att valet var ett riggat falsarium och att Trump i själva verket vunnit en jordskredsseger. 6 januari fick den digitala lögnen verkliga konsekvenser när tusentals uppretade medborgare stormade kongressbyggnaden. Många av de som forcerade dörrarna tillhörde våldsbejakande grupper som gjort sig kända för att vilja driva Amerika till randen av ett inbördeskrig men det stora flertalet var vanliga amerikaner som lurats att tro att utnämningen av Biden var ett verk av ”den djupa staten”. 
Redan 2017 hade vi faktiskt en liknande händelse i Karlstad inför att fullmäktige skulle fatta beslut om att godkänna byggandet av en moské. Anförda av ett tiotal etablerade nazister som utnyttjade den rädsla som Islamiska Statens terrorvälde skapat, trängde sig ett 40-tal personer där flertalet utgjordes av vanliga karlstadsbor som köpt lögnen om att en moské skulle ta terrorn till Värmland in i fullmäktigesalen, ropade folkförrädare till de förtroendevalda och förklarade att alla skulle avsättas.  
  
Vi kan betrakta dessa två händelser som förlöpare till den utveckling vi ser idag. En process som dessutom påskyndats av Covid-19 och de restriktioner som följt i dess spår. Begränsningarna av vår rörelsefrihet har utgjort en perfekt storm för accelerationister och andra som vill att samhället ska störta samman. 
 
Antivaxxrörelsen, i Sverige anförd av den så kallade Frihetsrörelsen har kommit att bli den smältdegel där extremismen lyckats ta plats vid honnörsbordet. 
Den här utvecklingen leder till att gränser suddas ut och där våldsbejakande grupper ser nyttan i att blanda sig med andra missnöjesyttringar. Personer som kanske redan befinner sig på ett sluttande plan exponeras för extremistiska budskap och radikaliseras in i en värld där våldet blir lösning på deras problem. Följden av detta är att den extremistiska miljön blir mer fragmenterad och mer oförutsägbar. Det får också effekten att jag inte behöver betrakta mig själv som nazist eller religiös fanatiker för att känna att jag passar in. 
 
En annan arena som också kommit att bli allt viktigare är onlinespelens chattsidor. Likt fula gubbar groomar extremisten intet ont anande ungdomar som flockas kring populära sajter, företrädesvis våldsamma eftersom då är en barriär redan bruten. Följden av det här blir att allt yngre personer kommer i kontakt med budskap man annars inte hade mött. Råkar man befinna sig i ett fönster av tillvaron där man är mottaglig för denna påverkan är risken uppenbar att man radikaliseras och kan komma att utgöra ett hot både för sig själv och andra. Det är inte helt osannolikt att de två knivdåd vi sett på skolor i Eslöv och Kristianstad är effekter av radikalisering online.    
 
I förlängningen leder det här till att våldsdåd som tidigare var förbehållna den ideologiskt drivna terroristen kan komma att utföras av människor med mer otydliga motiv men där drivkraften är hat mot sin omgivning.  För de här personerna blir hatet online ett smörgåsbord där man kan fylla sin tallrik med de bitar man gillar bäst. 
 
Nya tider kräver nya arbetssätt 
För oss som arbetar förebyggande ställer det här helt nya krav på kompetens och metoder. Vi måste förändra vår bild av vem terroristen kan vara och anpassa våra metoder för att förhindra extremistiska våldsdåd i en ny tid. Det kommer inte heller att vara lika effektivt för våra säkerhetstjänster att punktmarkera individer i de extremistiska miljöerna när attentatsmannen kanske heter Sven, jobbar på ICA och aldrig satt sin fot på ett möte med en våldsbejakande organisation. 
 
Arbetet mot extremism måste bli en angelägenhet för hela samhället där alla som möter människor i olika sammanhang blir en del i lösningen. Med ökad kunskap på bred front kan vi komma in i processen mycket tidigare innan planet har börjat slutta. 
 
Det har betydelse hur våra politiker talar till och om varandra i den kommande valrörelsen. 
Det är viktigt att skolan blir en plats där unga kan lyckas och känna sig inkluderade oavsett yttre förutsättningar. 
Och inte minst gör det skillnad hur jag uttrycker mig på nätet och i andra möten med mina medmänniskor. 
 
/Lars 

Pandemin påverkar återigen mångas vardag och rekommendationer om att hålla avstånd, jobba hemma och undvika onödiga resor är tillbaka. Svenska folket uppmanas också ta en tredje vaccindos, och många har redan fått det. Även om vi övervägande är bra på att följa råden och ta vaccinen, över 82 % av svenskarna har vaccinerats med två doser, finns det viss oro i samhället och en polarisering skapas. Flera konspirationsteorier sprids brett, och riskerar öka i samband med att smittspridningen ökar. Experter och de flesta mediekanaler har, av naturliga skäl, inte så mycket till övers för dessa teorier och vill inte bidra till att sprida dem. En effekt av det blir dock att andra aktörer som ”alternativa” nyhetskanaler och extrema organisationer får äga frågan och vara de som fångar upp den oro som finns bland människor. När stora delar av samhället förkastar konspirationsteorierna riskerar vi tyvärr samtidigt knuffa människor som upplever en osäkerhet bort från gemenskapen och ut till mer extrema rörelser.

Hur ska vi då bemöta någon som tror på vaccinationskonspirationer, utan att varken legitimera konspirationen eller förskjuta individen som uttrycker den?

Några saker är bra att ha i åtanke: Först och främst växer och utvecklas konspirationsteorier nästan alltid i samband med större händelser och kriser, när det finns en brist på eller motsägelsefull information och människor upplever en ökad osäkerhet. Detta är inte något som är unikt just nu. Att vara lite skeptisk mot ny information som är svår att förstå är naturligt och något som ofta uppmuntras vad det gäller andra saker, även om det ibland leder till felaktiga slutsatser. För det andra fyller konspirationsteorierna en känslomässig funktion. I vaccinationernas fall är rädslan för eventuella biverkningar stark och gör att all information som bekräftar rädslan får prioritet över resten av informationen. Konspirationsteorier kan utvecklas ur en rimlig om än inte helt befogad rädsla. De ger sedan en förklaring till vad som sker och kan bidra till ökad känsla av kontroll.

Själva bemötandet sen då. Empati är en viktig förmåga, och där är förståelse för rädslan och mekanismerna bakom tron på konspirationsteorier underlättande i de fall konspirationerna känns helt ogrundade. När våra åsikter ifrågasätts är det lätt att bli defensiv och försvara oss så går det att undvika att meningsskiljaktigheter leder till argumentation är det bra. I en hård diskussion är vi ofta mindre öppna för den andras argument och det är osannolikt att någon ändrar sig. Därför är det bra att vara empatisk och lyssna, även om det den andra säger är upprörande. Skilj på åsikt och person om målet är att hjälpa den som tror på konspirationsteorier.

Konspirationsteorierna bemöts bättre genom ett samtal där den som inte tror på den beskriver vad den själv tror på och frågar varför den andra tror som den gör. Ett icke-konfrontativt samtal om vad som talar för och emot en teori kan leda till flera insikter och om inte annat undvika att skapa en polarisering och känsla av ett ”vi” som har rätt och ett ”dom” som har fel. Om vi är mer toleranta och fortsätter ha kontakt med personer som tror på konspirationsteorier om vaccinationer kan vi bidra till att de inte isolerar sig med andra som tycker samma som de själva.

Det är viktigt att vi vaccinerar oss för att stoppa pandemin, men vi kan inte tvinga någon att göra det och det är också viktigt att vi inte knuffar bort människor från normalsamhället på grund av att de känner en oro inför vaccin. Då riskerar vi något som i förlängningen blir ännu värre.

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter