ageralogogronbg2

Agera-bloggen

2021 > 10

Att vara förälder är stort. Man hoppas och kämpar för att ens barn ska ha det bra och växa upp till att bli trygga och självständiga individer. Vägen dit är sällan rak men oftast lyckas man tillsammans hitta rätt. – Men vad gör man när den moraliska kompassen kraschar och barnet man älskar kör rakt in i en återvändsgränd av hat och våld?
 
”15-åring begärs häktad för dådet i Eslöv”
Den här rubriken kunde man läsa på SVT i augusti i år efter att en ung kille gått in på en skola i Eslöv och huggit ner en lärare med kniv. Nu har åtalet kommit och detaljerna börjar klarna.
Dådet var planerat, inspirationen hämtades från nätet där framför allt terrordådet i Christchurch var det som triggade till handling. I hans dator hittade polisen en lista på vilka som skulle dödas och i ett manifest förklarade han sitt hat mot andra grupper i samhället.
 
Det som hände i Eslöv är dessvärre inte unikt utan en del i ett större mönster. Skulle inte vilja kalla det för en trend men internationellt ser vi idag allt fler, allt yngre som dras in i extremism och hat. Orsakerna att man radikaliseras är många men när det gäller de yngsta är nätet en gemensam nämnare där extremister söker rekryter bland unga och många gånger sårbara individer.
 
Begreppen ”far right gamers” eller ”cubs of the caliphate” handlar om vuxna (läs män) som utnyttjar barn för sina extremistiska syften. När Islamiska Staten växte som snabbast utgjordes propagandan av Hollywoodsnygga referenser till dataspel populära bland unga. Och inom den radikalnationalistiska miljön har spelens chattsidor blivit jaktmark i sökandet efter unga som kan lockas in i deras mörka ideologi.
 
Nätets anonymitet skapar också möjlighet att leva ut fantasier som inte vore möjliga i verkliga livet. Online spelar det ingen roll om man är 13 eller 30, något som öppnar helt nya världar. Ett tydligt exempel är ”The Commander”, ledaren för Feuerkrieg Division. En liten men starkt våldsinriktad organisation med långt gångna planer på terrordåd i framför allt England. När MI5 lyckades identifiera personerna bakom visade det sig att ”The Commander” var en 13-årig kille i Estland.
 
Att som förälder tvingas uppleva att ens barn radikaliseras eller kanske till och med genomfört ett attentat är såklart en mardröm. Att se det barn man burit på, lärt att gå, följt hand i hand till skolan, eller spelat boll på gräsmattan med förvandlas till en person så fylld av hat att hen står beredd att döda – Hur ska man hantera det, hur ska man komma vidare?
 
Det här är ett problem med många bottnar och reaktionen från de nära anhöriga ser också väldigt olika ut. Gemensamt brukar dock vara en känsla av skuld och skam. Man isolerar sig – och blir isolerad på grund av att vänner och arbetskamrater inte vet vad man ska säga. Självkritiken är stark; Vad har jag gjort för fel? Vad skulle vi gjort annorlunda? Varför har vi inte förstått?
Det påverkar också relationen i familjen där erfarenheten tyvärr är att pappan ofta drar sig undan medan mamman lägger skulden på sig själv även om det såklart finns undantag.
 
Oavsett är detta en familj i kris, en familj i behov av stöd.
 
”När nöden är som störst är hjälpen som närmast”
Vi på Agera har under senaste åren arbetat aktivt med stöd till närstående. Det är ett inspirerande arbete där man verkligen kan göra skillnad – på riktigt.
Ibland möter vi anhöriga som tyngts under lång tid utan att ha erbjudits hjälp eller ens vetat om att den finns att få. Det kan ha lett till kraschade äktenskap, sjukskrivning eller att man helt tappat kontakten med sitt barn. Att hitta kraft och laga det som gått sönder kan såklart ta tid men det går! Med ökad kunskap kommer ökad förståelse. Något som i sin tur kan skapa nya vägar ut ur mörkret. Får man däremot tillgång till hjälp i ett tidigt skede är det fascinerande hur lite som ibland behövs för att orka ta sig vidare.
 
Att få hjälp som anhörig eller annan närstående handlar om att ges tillgång till hela bilden. Att orka stå ut och att orka stå kvar. Vägen till hjälp är heller inte komplicerad. Här behövs inga remisser eller myndighetsbeslut Det krävs bara ett mejl eller telefonsamtal.
 
Skulle du behöva stöd eller känner du någon som gör det – Hör av dig
Kontaktuppgifter hittar du på här
 
Lars S

Vågar jag anmäla? Vågar jag anmäla?






















Alice är upprymd och stolt när hon går ut från mötet med ledningen. Hon har precis fått ett drömuppdrag på jobbet som kan öppna många dörrar för hennes karriär. Hon går till det tomma fikarummet och funderar över hur hon vill fira med sina vänner. Alices enhetschef, som också var med på mötet, kommer in i rummet och lägger en hand runt hennes axlar. ”Nu är du allt skyldig mig en tjänst! Såsom jag snackade upp dig för uppdraget,” säger han och låter sin hand glida ner för hennes rygg. Alice drar sig undan och försöker skämta genom att ge honom koppen kaffe hon precis tagit. ”Här kan du få!” säger hon. Chefen ler lite och tittar på Alice en stund. ”Det kommer nog krävas mer än så,” säger han. En tystnad uppstår i fikarummet.
 
”Jag måste förbereda mig för nästa möte,” säger Alice och skyndar sig bort. ”Vad var det som hände?” tänker hon. Hon går in på sitt kontor och stänger dörren medan scenen i fikarummet spelar upp sig gång på gång i hennes huvud. All glädje för det nya uppdraget är borta. Alice känner sig istället arg och ledsen.
 
Dagen går och Alice kan inte sluta tänka på det som hänt. Hon känner en stor klump i magen. I slutet av arbetsdagen går chefen förbi hennes kontor och sticker in huvudet. ”Bra jobbat idag Alice! Ses imorgon,” säger han. En lättnad sprider sig hos Alice. Han kanske bara skämtade förut eller förstod att han gick över gränsen. Med hopp går Alice hem. Hon kan återigen känna lite glädje över uppdraget. Vid 22.00-tiden plingar telefonen till, ett meddelande från chefen. ”God natt, snygging!”
 
Vad ska hon göra nu?
 
 
Vad händer om jag anmäler?
Vågar jag anmäla?
Kommer jag få några referenser i framtiden?
Kan jag bli av med jobbet?
Kommer det bli någon förändring om jag anmäler?

 
Historien om Alice exemplifierar en stor problematik gällande diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier i arbetslivet. Nämligen, vad händer om jag anmäler? Berättelsen ovan är fiktiv men inspirerad från verkligen händelser som kommit in till oss på Agera Värmland. Frågan kring konsekvensen av att anmäla är något vi, som driver en Antidiskrimineringsbyrå, ständigt stöter på.
 
Oavsett om det gäller sexuella trakasserier, rasistiska skämt, exkludering av personer med funktionsnedsättning eller annan form av diskriminering ställs den utsatta alltid inför valet att anmäla eller inte. Så, vad händer vid en anmälan?   
 
Först är det kanske på sin plats att förtydliga vad en anmälan är. Helt enkelt innebär det att den utsatte (eller tredje part) ger information till arbetsgivaren om vad som hänt. En del arbetsgivare har särskilda rutiner och kanaler för anmälan av diskriminering och kränkningar men det räcker med ett mail för att det ska ses som att arbetsgivaren fått en signal om misstänkt diskriminering. Det går lika bra att anmäla muntligt men ett råd är att lämna någon form av skriftlig redogörelse för dokumentationens skull. Vid kännedom om misstänkt diskriminering, trakasserier eller sexuella trakasserier måste arbetsgivaren utreda skyndsamt samt ta till åtgärder för att säkerställa en trygg arbetsplats. Om inte arbetsgivaren lever upp till de skyldigheterna kan arbetsgivaren bli skyldig att betala diskrimineringsersättning för att man underlåtit att agera. I diskrimineringslagen finns även ett förbud mot repressalier vilket just innebär att den som anmäler inte ska utsättas för bestraffning.
 
För om någon anmäler diskriminering, trakasserier eller sexuella trakasserier ska det aldrig resultera i sämre behandling på arbetsplatsen. Det är en lagstadgad rättighet. Men med det sagt så är det tyvärr inte alltid så enkelt.
 
Många arbetsgivare agerar när en anmälan sker och har bra riktlinjer och rutiner mot trakasserier, sexuella trakasserier och repressalier som är kända i hela organisationen. Arbetsgivare som ligger i framkant nämner också i riktlinjerna vad förbudet mot repressalier faktiskt innebär. Exempelvis, att en anmälan aldrig kommer påverka prestationsbedömning, framtida referenser eller möjlighet till karriärkliv. Arbetsgivare som agerar aktivt i dessa frågor tar också ansvar för hela den psykosociala arbetsmiljön genom att erbjuda stöd genom exempelvis samtal till de som behöver och arbetar med gruppklimatet även efter ett ärende är utrett. En viktig åtgärd för att minska risken för informell bestraffning genom exempelvis exkludering ur arbetsgruppen.
 
Tyvärr är alla arbetsgivare inte lika aktiva. Händelser av typen med Alice väcker många konkreta frågor där man som arbetstagare kan känna sig extremt utsatt, ensam och maktlös. Särskilt om förövaren är personalansvarig. Det kan ofta kännas lättare att låtsas om att det aldrig skedde eller byta jobb. Du som utsatt behöver dock inte stå ensam. Det finns hjälp och stöd att få. Ett starkt råd är att ta emot den hjälpen.
 
På arbetsplatser finns skyddsombud som kan bistå i ärenden, följa med på möten med arbetsgivaren samt bevaka att arbetsgivaren tar till åtgärder. Är du medlem i ett fackförbund kan företrädare därifrån erbjuda stöd på arbetsplatsen men också juridiskt stöd centralt ifrån.
 
Runt om i Sverige finns även Antidiskrimineringsbyråer som erbjuder kostnadsfritt stöd och rådgivning inom diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Vi på Agera Värmland driver sedan 2014 en av dessa byråer och befinner du dig inte i Värmland hittar du de andra byråerna här. Ett annat alternativ är att anmäla händelsen till Diskrimineringsombudsmannen som i vissa enstaka fall driver fall i domstol men de kan också utföra tillsyn på arbetsplatsen för att se till att arbetsgivaren lever upp till skyldigheterna i diskrimineringslagen.
 
En vanlig dag på jobbet ska vara fri från diskriminering. Läs gärna mer här.

Till dig som blivit utsatt. Du är inte ensam. Det finns stöd att få. Ta hjälp och anmäl!
 
Per Hydén
Verksamhetschef

Så fort ett våldsdåd inträffar börjar de flesta av oss leta viktig information: Hur många drabbades? Känner jag någon som kan ha skadats? Vad har hänt? Vem är gärningspersonen? En ofrivillig tanke som ofta följer med i bara farten är den lätt cyniska förhoppningen: ”hoppas det va en av de andra”.
 
Många av oss har nog, tyvärr, dragit en lättnadens suck efter en tragisk händelse när vi insett att gärningspersonen representerade en annan grupp som vi inte sympatiserar med. Sonderar man sociala medier efter ett våldsdåd löper spekulationerna och anklagelserna ofta amok. ”Så här går det när vi tar in för många invandrare”. ”Det här luktar incels på långa vägar”. ”Ännu ett tecken på att muslimer är terrorister”. ”Bura in nazisterna i förväg nästa gång”. För visst är vi åtminstone lite rädda för att våra politiska motståndare ska använda varje våldsdåd som ett slagträ i debatten. När gärningspersonen visar sig vara fienden kan vi å andra sidan själva passa på att bekräfta att vi hade rätt hela tiden.
 
Vi tenderar lätt att göra så: acceptera alla tecken på att vi själva har rätt och ignorera det som pekar mot motsatsen. Är våldsverkaren någon som representerar vår egen grupp eller politiska ståndpunkt är vi ofta villiga att acceptera att det finns bakomliggande orsaker till varför just den personen blev extremist som absolut inte gäller för resten av gruppen. Kanske var hen psykisk sjuk? Ett mobboffer med frånvarande föräldrar? Alkoholist? Är det däremot någon av de andra så är det bara ännu ett tecken på att de står för farliga åsikter.
 
På internetforum och hemsidor med politiska inriktningar vänder diskussionerna ofta helt när gärningspersonen tillslut presenteras, ofta långt efter forumets besökare redan har hunnit dra sina egna slutsatser. Var det en av de egna följer bortförklaringar eller tystnad, var det en av de andra kommer ett ”vad var det vi sa”. Detta gäller inte bara politiska extremister utan är relativt vanligt.
 
Det borde ses som en lysande varningslampa när vår reaktion efter en mänsklig tragedi inträffat är nöjdhet över att vi hade rätt.
 
Det visar på något väldigt konstigt om vi blir lättade när någon i fiendelägret begår våldsdåd. Naturligt borde det vara oroande att någon väljer att använda våld, men det är nästan så att vi är mer rädda för fingerpekandet och konsekvenserna av att vår egen politiska sida sammankopplas med våldsutövaren än vad vi är rädda för själva våldsutövandet.
 
Våra reaktioner på våldsdåd pekar på behovet av en viss självrannsakan på samhällsnivå. Våld kan lätt användas för att föra in en kil mellan olika grupper, skapa polarisering och förstärka skillnaderna mellan människa och människa. Detta är förödande för demokratin, som bygger på samarbete och tillit.
 
Polariseringen in i olika politiska läger förstör tilliten vi har till våra medmänniskor och riskerar att sätta oss i positionen att vi sitter och håller tummarna när tragedier skapar nya rubriker. Det kan kännas ganska naturligt att inte lita på att de andra inte kommer utnyttja situationen för att demonisera sina politiska motståndare. Det har vi väl sett förut? Vi bör dock självrannsaka oss: den som själv aldrig syndat får väl kasta första stenen. Har vi själva aldrig generaliserat, tillskrivit den andra politiska sidan onda avsikter eller kopplat ihop våld och andra tragedier med de andras ideologi?
 
Själv tänker jag göra mitt allra bästa för att aldrig igen ”hoppas det va en av dom” utan istället känna den sorg som våldsdåden berättigar, jobba vidare och hoppas på en klokare framtid.
 
Hanna Finell
Agera Värmland

 
 

Det går inte riktigt att förklara vad diskriminering innebär med en enda mening. Men diskriminering handlar alltid om att behandla personer olika fast att man ska behandla lika, när personerna är i en liknande situation. Personer som har lika vårdbehov ska få lika vård, personer som har lika CV:n ska ha lika möjlighet att få komma på jobbintervju och studenter som svarar lika på tentan ska få lika betyg, och så vidare. Diskriminering uppstår när det här inte funkar och det drabbar en person utifrån en diskriminerinsgrund, inte utifrån en saklig, och därför godtagbar, anledning. 

Definitionen av diskriminering finns i diskrimineringslagen och innebär alltid att diskrimineringen har en koppling till en ”diskrimineringsgrund”. I lagen finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Anledningen till att det finns diskrimineringsgrunder i lagen är att det historiskt och internationellt sett finns en ökad risk för olika minoritetsgrupper att utsättas för diskriminering. Och här har olika länder gjort lite olika. Vissa länder har många fler diskrimineringsgrunder och vissa länder har inga bestämda diskrimineringsgrunder.  

Utsatthet och orättvisor som drabbar människor utifrån till exempel klass, kroppsstorlek eller politisk åsikt omfattas inte i dagsläget av den svenska diskrimineringslagen. Här finns en del olika åsikter om vad som egentligen borde gälla. Samtidigt som det är viktigt att det finns ett extra skydd för grupper som löper en extra risk att utsättas för diskriminering, kan det vara komplicerat att avgöra vilka som borde få ha ett skydd i diskrimineringslagen och inte. I grund och botten handlar det om att jämna ut skillnader mellan människor som varit förhållandevis ihållande och i många fall mycket utbredda i samhället och i världen. Men det är inte glasklart hur dessa skillnader ser ut mellan olika grupper i olika sammanhang och detta kan också förändras över tid vilket vi behöver komma ihåg.  

Resonemanget har hittills varit att det skydd som inte ges via diskrimineringslagen ändå ges i andra lagar, för ingen får ju utsättas för godtycklighet eller maktmissbruk. Förbudet mot diskriminering är en central del i ett större system som handlar om rättssäkerhet. Alla samhällsinstitutioner måste värna om rättssäkerheten eftersom de står i en maktposition till oss människor. Rättssäkerhet handlar om att alla har ett generellt skydd från övergrepp, orättvisa och maktmissbruk från samhället. Förbudet mot diskriminering handlar om samma sak men har det extra målet att motverka utsatthet som tenderar att drabba vissa grupper mer.   

Många som vänder sig till oss på antidiskrimineringsbyrån är osäkra på vad diskriminering innebär och vilka orättvisor det är som omfattas. Det finns också flera vanliga missförstånd kopplat till vad diskriminering är. Det är till exempel vanligt att man tror att det måste finnas en ond avsikt bakom diskrimineringen. Men så är det inte och diskriminering kan ofta bero på okunskap och fördomar. Det krävs inte att den som diskriminerar har en avsikt att göra det, tyvärr händer det, men det krävs inte för att diskrimineringen ska vara olaglig.   

Nine Karlsson Norman,
Jurist och handläggare

 

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter