ageralogogronbg2

Agera-bloggen

2021 > 09

När man jobbar med våldsbejakande extremism i Värmland lider man ingen brist på sysselsättning. I grunden finns alltid mängder med både intressanta och meningsfulla uppdrag kopplat till förebyggande arbete ute hos våra kommuner och hos andra som kan komma att möta extremism i sin vardag. Så plötsligt bryts vardagen av händelser som sätter arbetet på sin spets. Som i förra veckan
 
Tandläkarnazisten som gav tandkrämens vithetsnorm en ny innebörd
I sin enklaste form har jag ett självklart jobb. Dvs. att förhindra att människor radikaliseras in i våldsbejakande extremism. Men så dyker det upp saker som i förra veckan när NWT avslöjade att en tandläkare anställd hos Region Värmland på fritiden tillbringar sin tid med att propagera för nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Eller dök upp – Det här har hen hållit på med en längre tid men alltid lite i bakgrunden.
Instinktivt vill ju varje cell i kroppen ge tandläkaren sparken och upprätta en persona non grata inom varje klinik där patienter kan tvingas hamna i den här personens tandläkarstol. När tanken får rulla ett varv till så kommer den här förbaskade demokratin (observera ironin) in och ställer till problem med sin åsikts och yttrandefrihet som ju rymmer en massa konstiga åsikter. Till och med såna som jag själv inte gillar. Hur gör vi nu? Vill vi skapa ett samhälle som kan avskeda folk utifrån sina åsikter. Nej det vill vi inte, eller jo kanske.
 
Om hen ändå varit lite våldsam eller fyllt broschyrstället i väntrummet med propaganda, ja, då hade det varit ganska enkelt men det är faktiskt väldigt sällan som verkligheten är så enkel. Inte mycket i vår vardag är svart eller vitt, utom möjligen ett schackbräde.
 
Så vitt jag vet har det inte kommit fram uppgifter om jobbrelaterade klagomål, i alla fall inte som går att sätta i förbindelse till åsikten. Propagandan som tillverkats hemma i garaget verkar heller inte dykt upp på någon mottagning, däremot exponerats i vårt gemensamma rum där utpekade grupper tvingats se budskapen som ofta framstår som hotfulla. I det rummet har vår tandläkare också deltagit i flera både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner.
Obehagligt? visst helt klart – men skäl till uppsägning, nja.
 
Kopplat till det här ärendet tycker jag ändå att det finns ett stort MEN.
Som jag konstaterade tidigare – världen är inte svart eller vit och det gäller även hur man bör se på hanteringen i det här specifika fallet. Att vara tandläkare är inte vilket dussinjobb som helst inte minst med tanke på den utsatta situation man som patient hamnar i när man sjunker ner i stolen. Detta bör såklart utgöra en försvårande omständighet. Kanske är det så att patientsäkerheten i det här fallet väger tyngre än åsiktsfriheten. Sen har problemet också en annan viktig dimension – kollegor. Hur kommer känslan på den klinik där hen arbetar att vara. Kanske jobbar där personer med annan etnicitet eller helt enkelt människor med en genuin känsla för allas lika värde och okränkbarhet. Hur kommer de att må när man ska dela arbetsplats med en övertygad nazist. Hur blir stämningen i fikarummet och hur ska man orka möta sina patienter med den kunskapen i bagaget?  
 
Misstänker att man slår rätt friskt i lagböckerna på Regionens Hus i skrivande stund och jag avundas dem inte. Här kommer det att krävas ett visst mått av mod och kreativitet men det är inte Regionen som har försatt sig i situationen det är det är tandläkaren själv som valt att engagera sig i en våldsbejakande nazistisk organisation som förvägrar människor att leva fritt utifrån sin religion, sin politiska åsikt, sitt ursprung eller sin sexuella läggning. Förtjänar en person som vill kväva andras rätt till frihet rätt att själv uttrycka sina åsikter.
 
Svaret på den frågan är Nej – eller Jo kanske.
 
Om hen har rätt att fortsätta sitt arbete som tandläkare med de starka krav på professionalitet och likabehandling, samt etik och moral som yrket kräver är jag dock väldigt tveksam till.
 
Lars Stiernelöf, samordnare

Det är september 1921 och Sverige går till sitt första riksdagsval med allmän och lika rösträtt. Mödan för att även kvinnor ska erkännas som fullvärdiga medborgare har burit frukt. Nu står vi här 100 år senare och frågar oss hur vår demokrati mår. Att vi lever i ett land med demokrati är något vi inte bara behöver uppskatta oftare utan även belysa oftare. Demokratins fortlevnad och upprätthållande sker inte av sig självt utan är något vi alla måste värna om. Det finns nämligen utmaningar för demokratin i Sverige 2021.
 
Vid en första anblick kan det verka krystat att prata om utmaningar för demokratin i en svensk kontext. Särskilt om vi gör en historisk tillbakablick i vårt eget land eller tittar på de många diktaturer som tyvärr finns i vår omvärld. I Sverige har vi lika rösträtt och en stabil parlamentarisk representativ demokrati. Vi har fria domstolar och en tydlig grundlag som reglerar yttrande- och åsiktsfrihet, tryckfrihet samt mänskliga rättigheter. Vilka utmaningar kan det då finnas för vår demokrati idag?
 
Det handlar förstås delvis om vad vi lägger i begreppet demokrati och vad ett demokratiskt samhälle ska präglas av. Demokrati är också något som utvecklas över tid och på olika sätt i olika politiska system. Den svenska demokratin 1921 har genom åren utvecklats och på många sätt stärkts. Vad lägger vi då i begreppet demokrati i Sverige 2021? Vi menar att demokrati är mer än lika rösträtt. Demokrati är att som myndighetsanställd kunna visselblåsa om något inte står rätt till i en verksamhet som drivs av skattemedel. Demokrati är att som journalist känna sig trygg att samhället backar upp om du blir utsatt för hot. Demokrati är transparens gällande det allmänna och granskande av statsmakten. Demokrati är att kunna lita på att samhällets skyddsnät, såsom polis och rättsväsende, prioriterar den enskildes rätt.
 
Tyvärr ser vi med jämna mellanrum hur vår hundraåring inte levererar på alla fronter. Vi läser om myndighetschefer som efterforskar vem som lämnat uppgifter till media. Vi nås av nyheter om minoritetsgrupper som förföljs på öppen gata när de ska delta i pridetåg eller besöka synagogan. Vi ser också att mörkertalet är stort vad gäller anmälningar om hatbrott och diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Rädslan att bli bestraffad av exempelvis en arbetsgivare är helt enkelt för stor för att anmäla. Att förtroendevalda eller journalister ställer sig själva frågan om det är värt att skriva den där texten med tanke på den ström av hot som bokstavligt talat kommer med brev på posten är också ett exempel på en utmaning vi ser idag.
 
Hur ska vi då möta utmaningarna vi står inför och bevara vår levande demokrati? Vi måste bli bättre på att uppmärksamma vad demokrati är och borde vara samt öka kompetensen inom en rad områden. Att våra myndigheter säkerställer kompetensen gällande offentlighetsprincipen, meddelarskydd samt förbud mot repressalier vid anmälningar om diskriminering. Att polis och rättsväsende får resurser och ökad utbildning gällande bland annat hot, hatbrott, extremism och mäns våld mot kvinnor. Att barn och unga blir sedda och inkluderade både utifrån rättighetsperspektiv och för att kunna fånga upp eventuella destruktiva tendenser.
 
Att Sverige har en stark demokrati råder ingen tvekan om, det här ska inte ses som en alarmistisk krönika. Vi får dock inte negligera de verkliga utmaningar som vi står inför och som vi måste adressera om vi ska ha en pigg demokrati de kommande 100 åren. Vi får heller inte glömma hur viktigt det är med arbetet för mänskliga rättigheter. För en demokrati som inte regleras utifrån mänskliga rättigheter är en demokrati som lika gärna kan ”rösta bort sig själv” och därigenom inte säkerställa en framtid där alla människors lika värdighet och frihet är central. Det är lätt att ta saker för givet och det kan vara värt att dra sig sina barndomsår till minnes, särskilt som hundraåring och slå vakt om det arbete som lett fram till en idag stark och stolt demokrati sina utmaningar till trots.

Per Hydén, verksamhetschef

Etiketter: demokrati

Agera Värmland är sammankallande organisation i nätverket för mänskliga rättigheter i Värmland. Lördag den 18 september debatterade nätverket i NWT inför demokrativeckan i Värmland och för att uppmärksamma demokratiåret. 
I nätverket ingår Agera Värmland, Amnesty, Brottsofferjouren Värmland, Funktionsrätt Värmland, Karlstads stift, Länsstyrelsen Värmland, NBV Väst, Rädda Barnen, Röda Korset region mellan och Värmlands FN-distrikt. 


Demokratin ska vara orädd, fri och för alla. Vi ska kunna tala fritt, vara oss själva och leva utan rädsla och våld. Snarare än förbud som ramar in tillvaron vill vi ha frihet under ansvar. Alla ska vara delaktiga och jämlika och ingen ska hamna i utanförskap. Idag vill vi uppmärksamma att vi alla är en lika viktig del i det fortsatta arbetet för att nå dit. Vid frukostbordet, på affären, i debatt, på stan och i fikarummet. Bland vänner och ovänner. Såväl i fridstid som kristid.

Vad vi kommer att lära oss efter den här tiden med pandemin och vad den kommer att betyda för demokrati och rättigheter är kanske svårt att svara på. Men vi vill hoppas att det på något sätt kan föra oss närmre varandra i stället för längre isär. I ett hårdnat samtalsklimat med klyftor mellan åsikter och mellan människor blev vi plötsligen påminda om att det faktiskt fortfarande finns saker vi har gemensamt. Nu en gemensam fiende som troligen inte lämnat en enda av oss oberörd.

Vård, assistans, barns rätt till utbildning, våld i hemmet, fördomar om smittspridning hos vissa grupper, krisinformation på olika språk, isolering och ensamhet, psykisk ohälsa. Den sociala distansen och isoleringen har fört med sig utmaningar utöver det vanliga där både behov och rättigheter fått ge vika, inte minst jämlikheten då pandemin slagit särskilt hårt mot redan utsatta grupper. Människors olika utsatthet har blivit mer tydlig och synlig och frågor om allas lika rätt till liv, hälsa och delaktighet har dragits till sin spets. Det är ännu ett kvitto på att arbetet för jämlikhet och jämställdhet aldrig får pausas eller
nedprioriteras. Rättigheter är inte lika mycket rättigheter om de inte når alla och det gäller även i kristid.

Vi vet att bristande tillit till samhället är en av konsekvenserna av ojämlikhet. För att vinna tillit måste vi se människors friheter och rättigheter innan vi ser något annat. Vi har blivit påminda om att våra rättigheter inte kan tas för givna av någon av oss, men genom att stå upp för varandras rättigheter står vi också upp för våra egna. Det betyder inte att alla måste gilla alla, eller att vi inte kan ha olika uppfattningar. Men kanske kan den här tiden lära oss att mänskliga rättigheter är minst lika mycket värda att skydda som våra åsikter.

Civilsamhällets roll i demokratin kan inte nog understrykas och särskilt inte när det gäller att överbrygga och skapa innanförskap. Vi, dom, du och jag är alla en del i att förstå, skydda och stå upp för demokratin. Du som är bra på demokrati och rättigheter, fortsätt hjälpa till och sprid till fler. Du som tycker det verkar krångligt, fortsätt diskutera. Du som undrar om demokrati och rättigheter verkligen är något bra, läs på och utmana dig själv. Oavsett vem du är har du en viktig roll.

Nätverket för mänskliga rättigheter i Värmland är ett nätverk av både civilsamhällesorganisationer och offentliga organisationer som på olika sätt jobbar med rättighetsfrågor och möter människor. Genom våra olika verksamheter vill vi skapa tryggare rum och stärkta samarbeten i arbetet för ett samhälle som utgår från mänskliga rättigheter först och främst.

Radikalisering och radikaliseringsprocess är begrepp som beskriver en persons resa in i våldsbejakande extremism. Ofta lyfts personliga egenskaper, utanförskap och en fascination för våld fram som bakomliggande orsaker. Något som till viss del är sant. Allt för ofta glömmer vi bort var resan startar – i det öppna samhället där du och jag lever våra liv.

För att en radikaliseringsprocess ska ta sin början krävs en rad olika parametrar som medvetet och omedvetet samverkar både i tid och rum. Vi som arbetar med frågorna, de så kallade ”experterna” betraktar dessa skeenden och bekymras över det som sker. Vi radar gärna upp orsaker som socioekonomi, utanförskap, extremistisk propaganda på nätet och sårbara individers utsatthet.

Faktorer som så klart har betydelse men sällan eller aldrig inkluderar vi oss själva och det samhälle där vi tillbringar vår tid.

Radikaliseringsprocessens mål är en mörk och undanskymd plats där hat och misstro mot den andre odlas. Den som drabbas isoleras i sin egen tankevärld, in i en tillvaro av ord och handlingar där det tidigare otänkbara inte bara blir tänkbart utan till och med logiskt för den som radikaliseras.

Resan in i detta mörker startar dock alltid i ljuset, i det öppna samhället där vi alla är medspelare. Det är här mitt ibland oss som sårbarheten uppstår. Det är här som känslan av utanförskap kommer smygande, det är här medmänniskor förlorar sin tilltro och det är här som jordmånen för den extrema organisationen får sin näring.

Allt för ofta lägger vi vår energi på att motverka denna ondska när den redan slagit rot istället för att förhindra att den börjar gro.

Vi förväntar oss att någon ska ta ansvar. Stifta nya lagar, ta i med hårdhandskar och visa var skåpet ska stå. Allt detta åtgärder som riktar in sig på symptomen, sätter plåster på såret men glömmer bort varför det gör ont. Inget av detta skapar inkludering, minskar hat eller bygger broar. Om vi på allvar vill göra skillnad är det kanske en bättre idé att tända ett ljus än förbanna mörkret. Det är inte lagar och straffsatser vi lider brist på idag utan snarare medmänsklighet, solidaritet och öppenhet.

Jag brukar hävda att vi bör slå ett slag för naivismen. Detta kan såklart låta korkat och givetvis ska den som skadar andra straffas för sina gärningar. Men om vi i det naiva lägger en tro på det goda, människors vilja att göra rätt och styrkan i att lita på varandra är det kanske inte så dumt.

Är ingångsvärdet misstro lär tillit aldrig bli det slutgiltiga resultatet. Om vi överallt där vi möts, i skolan, föreningslivet, arbetsplatsen och inte minst i våra sociala medier ser den andre utifrån sina möjligheter och inte sina brister vore mycket vunnet.

Minns så väl orden från en kille som radikaliserats in i en högerextrem rörelse men som nu var på väg att lämna det bakom sig efter att vi under en lång tid fört samtal med varandra; ”Hur ska jag kunna fortsätta hata? Du bjuder ju på fika och ser mig som en människa”. I grunden är det inte mer komplicerat än så och ju tidigare vi börjar med att se våra medmänniskor desto enklare blir det att sluta hata.

Skulle vi lyckas att återupprätta ett samhällskontrakt där vi alla får en möjlighet att vara med och där våra olikheter blir en tillgång istället för ett hot tror jag det är långt mycket effektivare än en lagbok som reglerar alla våra brister.

Kontentan är med andra ord, Börja hos dig själv. Som du ropar får du svar och det är faktiskt du och ingen annan som bär ansvar för vad du ropar.

Lars Stiernelöf, debattartikel i VF 16/9-21

I år är det dags för kyrkoval igen, då medlemmarna i svenska kyrkan röstar för hur de vill att kyrkan ska styras. Vanligtvis är valdeltagandet lågt - förra valet, 2017, röstade drygt 
19 % av de röstberättigade och det var det högsta valdeltagandet på nästan 100 år. Det utgör ett demokratiskt problem eftersom det finns stor risk att resultatet inte representerar medlemmarna särskilt väl.
 
Det är ett välkänt faktum att mindre grupper med mer extrema åsikter ser kyrkovalet som en chans att öka sin legitimitet och få en större politisk plattform att sprida sina budskap ifrån. De kan motivera sin förhållandevis lilla grupp med engagerade sympatisörer att rösta för deras sak på ett sätt som mer etablerade partier, vars väljare kanske inte upplever att lika mycket står på spel, inte kan.
 
När få går till valurnorna spelar varje röst som läggs stor roll. För att en mindre grupp ska få en plats i kyrkomötet, kyrkans riksdag, kan det räcka med så lite som 0,18 % av rösterna. Med senaste valdeltagandet kan det räcka med så lite som 0,000342 % av de röstberättigades röster för att få ett mandat, alltså knappt 1700 av över fem miljoner personers röster.
 
I år satsar nomineringsgruppen och partiet Alternativ för Sverige på kyrkovalet. De har en rasistisk agenda och vill använda kyrkan som plattform för att driva frågor mot invandring och HBTQ+-intressen. För att uppnå detta drar de sig inte för att använda högerextrema aktivister och självutnämnda nazister i valarbetet.
 
Det är en demokratisk rättighet att organisera sig fritt och rösta på den grupp man vill i alla allmänna val, så även kyrkovalet, och vi på Agera Värmland vill inte säga åt någon vilka ni ska rösta på. Däremot vill vi uppmana alla med rösträtt att ta sitt demokratiska ansvar och rösta för det ni själva tror på för att göra resultatet och maktfördelningen så representativ som möjligt. Det finns ett välkänt citat som säger: Allt som krävs för ondskan att segra är att goda personer inte gör något. Gott och ont är för svart-vitt för att beskriva verkligheten, men citatet är ändå en bra tankeställare gällande mänskliga rättigheter och demokrati. Principerna faller om vi inte står upp för dem. Så, till dig som inte redan har tänkt gå och rösta, tänk en gång till: vilka påverkas av din röst, och vad blir effekten av din tystnad?
 
Kyrkovalet sker den 19:e september men det går att förtidsrösta redan från och med den 6:e september. Alla medlemmar i svenska kyrkan över 16 år får rösta både lokalt, regionalt och nationellt. För mer information om valet, var du kan rösta och vilka du kan rösta på besök svenskakyrkan.se/kyrkoval.

Etiketter: kyrkovalet, opinion, afs

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter