ageralogogronbg2

Agera-bloggen

2021

Att arbeta med frågor kring våldsbejakande extremism och ha på sin lott att skriva blogg i julveckan är inte så lätt – Extremism är av naturliga orsaker ett tungt ämne som inte är så kul att prata om så här dagarna före jul.  
Den grundläggande tanken med julen är ju att vi ska vara snälla emot varandra och… 
Men vänta! Det kanske är just det som det ska handla om. Om vi alla vore lite snällare, både mot oss själva och mot andra då kanske vi inte bara kan skänka julefrid utan också vara med och bidra till ett samhälle där godhet inte är lika med svaghet och där snäll inte bara behöver handla om en ko.
 
 
God jul din jävel! 
Det är förhoppningsvis något vi ska slippa höra eller läsa men det är inte alldeles taget ur luften. Hot och hat, framför allt på nätet drabbar dessvärre många idag. Vad vi säger till varandra och hur vi skriver på sociala medier har betydelse. Ord skapar känslor och känslor leder till handling. 
  
Sedan Internet började strömma in i folkhemmet har vår vardag till stora delar förändrats, i alla fall vad gäller hur vi kommunicerar och tar till oss information. Nätet är såklart i stora stycken en fantastisk tillgång men som med så mycket annat har internet också en baksida. När vi i allt större utsträckning kommunicerar via en smartphone i stället för ansikte mot ansikte har det också blivit enklare att säga saker som inte alltid är så vänliga, eller så sanningsenliga för den delen. Desinformation, misinformation, konspirationer och rena lögner, allt detta tillsammans med en rejäl skopa hat och hot, ja det är något av det som ligger och skräpar på Internets bakgård. 
 
Såklart är de flesta av oss inte en del av detta hat vare sig som givare eller mottagare men alltför många drabbas för att det ska vara ok och det finns idag ingen riktigt bra patentlösning för att få hatarna att sluta hata. Jag tänker att vi ibland kanske ser lösningen lite för långt bort. Så långt att vi inte känner det meningsfullt att försöka. Det får bli med det som så mycket annat ”någon annans” ansvar att lösa. 
Om vi i stället fokuserar på vad som faktiskt är möjligt för mig själv så är det i alla fall en början. Det finns ett gammalt kinesiskt ordspråk skrivet av en filosof vid namn Lao-Tse; ”Även en tusenmilavandring börjar med ett steg”. Det jag gillar är att orden är fyllda av optimism över min egen förmåga. Vi ska inte underskatta vår kapacitet. Tänk på att till och med de största uppfinningarna nån gång har börjat som en tanke i en enskild människas huvud, så varför skulle då inte jag kunna vara en del i hur vi tilltalar varandra. 
 
Våga ta första steget. Utmana en kollega som kränker någon annans rätt, påpeka när din vän ger uttryck för en rasistisk idé, eller sluta själv att sprida konspiratoriska budskap på Facebook.  
 
Leve naivismen! 

Om jag nu som ingressen säger ska vara snäll som en ko då är det väl lika bra att också slå ett slag för naivismen.  
Upp till kamp för det naiva samhället! Tyvärr är det nog en banderoll vi inte kommer att se under nästa års valrörelse men kanske behöver den skrivas och inte bara det utan också bäras med stolthet. 
Att vara naiv gränsar i mångas värld till dumhet och representerar en egenskap som i alla lägen måste undvikas. I min står det i stället för tilltro till varandras godhet och en förhoppning om en vänligare värld. Är inte det själva essensen med julen? 
 
För att så här avslutningsvis försöka göra en någorlunda vettig koppling till extremism så handlar det nog många gånger för näthataren eller för den radikaliserade om att manifestera ett utanförskap.  
Hjalmar Söderbergs ord från romanen Doktor Glas beskriver det så bra;  
 

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.” 

 
Kan jag med mina handlingar bidra till att minska avståndet och fylla tomrummet om så bara lite grand så utgör jag det första steget i Lao-Tses tusenmilavandring.  
Det är väl inte så illa nu när julen är i antågande. 
 
God jul alla naiva, godtrogna och vänliga själar som personifierar julens budskap – God jul till alla ni andra också för den delen. 
 
/Lars 



Alla vill ha trygga arbetsplatser. Under alla år jag arbetat med frågan har jag aldrig träffat någon som inte skriver under på det. På jobbet ska både den fysiska och psykosociala arbetsmiljön vara god. Vi ska känna oss trygga på jobbet. Trots det är det alltför många som går till jobbet med en klump i magen. Exkludering, sexuella trakasserier och rasistiska skämt är bara några exempel på vad som förekommer på arbetsplatser som skapar otrygghet.
 
Att vara trygg på jobbet är först och främst en rättighet vi alla åtnjuter. Lagar som diskrimineringslagen och arbetsmiljölagen reglerar vilka krav som ställs på arbetsgivare. Att arbeta för trygga arbetsplatser är alltså ett arbete för lika rättigheter och möjligheter. En rättighet och möjlighet att vara sig själv. En trygghet att veta att det är kompetens, prestation och engagemang som bedöms, och inte något ovidkommande som kön eller etnisk tillhörighet. Men, det handlar också om att vara en medmänsklig och attraktiv arbetsgivare. Att visa att rättigheter prioriteras och att vi ser det som en förutsättning att kunna bedriva verksamhet.
 
Ledarskapet är centralt när vi pratar om ett tryggt arbetsliv. Du som chef och arbetsgivare är ansvarig för arbetsmiljön och att medarbetarna känner sig trygga. Tyvärr är det många chefer som gör för lite. Ibland på grund av okunskap, ibland på grund av naivitet, ibland på grund av osäkerhet och ibland tyvärr på grund av ovilja. Vi som ledare måste göra mer.
 
Här är fem konkreta tips till dig som chef om hur du kan arbeta för en trygg arbetsplats för lika rättigheter och möjligheter.
 
1. Var aktiv i det förebyggande arbetet
Arbetsgivare är skyldiga att undersöka arbetsmiljörisker och risker för diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier enligt lag. Undersök den psykosociala arbetsmiljön kontinuerligt med en variation av metoder. Exempel är enkäter, medarbetarsamtal och gruppsamtal. Om risker upptäcks, gör en gedigen analys av vad som kan ligga bakom och planera åtgärder utefter det. Följ upp resultat för att säkerställa att åtgärderna fått önskad effekt. Håll samtalet ständigt levande kring hur vi har det på jobbet och låt det vara accepterat att flagga för problem.
 
2. Var aktiv i det åtgärdande arbetet
Många arbetsmiljöärenden blir långdragna och komplexa just för att ledarskapet är passivt. Det kan förstås ha olika orsaker men att bli passiv förvärrar som regel situationen. Den som anmält blir besviken och upplever ofta en andra kränkning vid tystnad från arbetsgivaren. Den som blivit anklagad behöver få förklara sig och mår ofta dåligt om situationen inte reds ut. Får du som chef in en anmälan, eller signal, om trakasserier har arbetsgivaren utrednings- och åtgärdsskyldighet. Du ska även erbjuda medarbetarna stöd. Här är det viktigt att påminna om att ge stöd och prata med alla parter. När du kartlagt situationen kan du sätta in lämpliga åtgärder för att förhindra upprepade kränkningar. Känner du dig osäker, ta hjälp! Bli inte passiv.
 
3. Utbilda dig själv och personal
Det är viktigt att chefer och medarbetare har grundläggande kunskap inom arbetsmiljö. Vad som räknas som diskriminering, trakasserier och kränkningar är viktigt att belysa. Det är också min rekommendation att ha konstruktiva samtal om det sociala samspelet och vilka möjliga skadliga normer som eventuellt kan förekomma. Det är av yttersta vikt att utbildning och samtal görs varsamt och med en vilja att hjälpa varandra. Arbetet ska utgå från att vi vill varandra väl. Om vi anklagar andra eller inte vill förstå leder det oftast till konfrontation och försvarslägen vilket sällan skapar trygghet.
 
4. Definiera nolltolerans
Vad är nolltolerans för dig? Det är ett begrepp som ofta finns med i våra dokument och som vi säger på våra möten. Men har vi nolltolerans om inte anmälningar utreds skyndsamt? Har vi nolltolerans om vi har överseende med kränkande beteenden när det kommer från en högpresterande medarbetare eller högt uppsatt chef? Har vi nolltolerans om vi inte vill lägga resurser på en trygg arbetsplats? Nolltolerans mot diskriminering, trakasserier och kränkningar visar sig i handling. Vad betyder nolltolerans för din arbetsplats?
 
5. Tillgängliga och förankrade riktlinjer och rutiner
Det finns mängder med riktlinjer och rutiner som är utdaterade och irrelevanta. Sen finns det nog ännu fler riktlinjer och rutiner som är uppdaterade och bra men som inte används eller är förankrade. Lägg lite krut på att ta fram bra riktlinjer och rutiner mot diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Riktlinjerna sätter ramarna, definierar begrepp och visar på vad som gäller på arbetsplatsen. Rutinerna visar vad som händer om något sker. Var kan man vända sig? Vilka ansvarsroller finns det? Och så vidare. Ett tips är att skriva dokumentet så enkelt det bara går och göra det lättillgängligt. Det är också bra att sammanfatta dokumentet i några värdeord eller spelregler som påminner alla om att arbetsgivaren jobbar för en trygg arbetsplats vilket i sin tur gör det lättare att påtala problem.  
 
Du som chef kan göra skillnad och skapa en trygg arbetsplats för alla. Vill du veta mer eller behöver handledning och processtöd i förändringsarbetet hjälper vi på Agera Värmland gärna till. Jag vill även bjuda in dig som chef till vår tvådagarsutbildning i mars 2022 i Ledarskap för trygga arbetsplatser på Loka Brunn. Två fullspäckade dagar som rustar dig som ledare för att aktivt arbeta för lika rättigheter och möjligheter i din organisation. Håll utkik i våra kanaler, vi släpper mer information inom kort. Vill du veta mer eller säkra din plats är du välkommen att kontakta mig.
 
Vi behöver göra allt vi kan för att förebygga diskriminering, trakasserier och andra former av kränkningar i arbetslivet. Om det ändå skulle uppstå ska vi ha rutiner och göra allt vi kan för att hantera situationen, ge stöd till våra medarbetare och åtgärda eventuella problem. Var en ledare som agerar och vågar leda för en trygg arbetsplats. Det kommer alla tjäna på.
 
Per Hydén
Verksamhetschef

Det finns kvinnohat och misogyna tankesätt i flera delar av samhället, inte minst me-too har visat på det. I vanliga fall bidrar det till obehag och klyftor mellan könen men i värre fall kan det leda till diskriminering eller våld. Det är inte något nytt. Lite nyare är den framför allt internet-baserade misogyna rörelsen och incels som vuxit fram, delvis som en otrevlig motreaktion på feministiska strömningar.  

Vad är incels som det snackas så mycket om? Incel står för involountary celibate, ofrivilligt celibat, men att vara incel handlar inte bara om sex utan också om ensamhet och självförakt. Incel-rörelsen har växt fram de senaste åren i onlineforum och har kommit att bli en grupp för män som ser sig själva som misslyckade och anser att kvinnor och samhället kollektivt har svikit dem. Det har blivit mer känt för allmänheten efter ett antal händelser där personer som varit aktiva i incel-forum har utfört våldsdåd och masskjutningar, varav vissa klassas som terrordåd. Bland incels finns en viss acceptans för att använda våld för att ”hämnas” på omgivningen och i flera incel-forum hyllas de personer som begår våldsdåd. De absolut flesta incels är dock inte farliga och många slutar vara incels när deras livssituation eller livssyn förändras. Egentligen är de främst farliga mot sig själva eftersom många lider av psykisk ohälsa och självhat, något forumen ofta späder på genom att förstärka tron på att deras upplevda utanförskap beror på genetiska orsaker som aldrig kan förbättras. 

Incel-rörelsen, trots att den är ganska nischad, har fått mycket uppmärksamhet på sistone och har blivit något av en catch all-term för hela den misogyna rörelsen. Det finns dock en mycket bredare rörelse med män som inte klassar sig som incels men som delar mycket av den grundläggande världsbilden. Man framhäver ett manligt krigarideal, där de vill att män ska vara starka och kunna använda våld för att få det de vill medan kvinnor förväntas vara tillbakadragna och lyda männen. Man menar att kvinnor är sämre än män på olika sätt. Man framhåller välkända föreställningar som att kvinnor är väldigt emotionella och därför inte är smarta eller kan resonera logiskt, att kvinnor bara finns till för sex och barnafödande eller att alla kvinnor är manipulativa golddiggers som bara vill utnyttja oskyldiga män. Mäns våld mot kvinnor, incels och den bredare misogyna rörelsen existerar inte i ett vakuum – tankar, idéer, stereotyper och normer bidrar till det här, men det förvånar kanske inte så många.  

Det finns massa terminologi, inside-skämt och slangord som används av såväl incels, den misogyna-rörelsen och vanliga internetanvändare som hoppar på tåget. Chads och Stacys, blå-, röda- och svarta piller, 20/80, coomers, virgins och no-fappare. Man behöver inte ha koll på alla ord - det går att googla eller fråga oss på Agera om man kommer i kontakt med dem men själva grundtankarna hänger man nog med på ändå. Det är samma kvinnofientliga idéer i nytt fodral – kvinnor är antingen horor eller helgon, ytliga saker som utseende och pengar är det enda som imponerar på kvinnor, kvinnor mår bäst av att underordna sig män och så vidare. Män ska självklart vara starka både fysiskt och psykiskt men kanske framför allt tydligt heterosexuella. Det hela är i grunden rätt gammalmodigt. 

Begreppen är inte så viktiga, det är grundtankarna vi behöver jobba med. Hur bidrar vi själva till jargonen? Är vi en del av lösningen?  

På Agera Värmland jobbar vi för ett Värmland för ALLA. Det är helt okej att trivas i mer traditionella könsroller och det är helt okej att inte göra det. Däremot är det ett problem när kvinnofientliga idéer skapas, eller lämnas som arv till nästa generation. Att bekämpa terrorhot från incel-rörelsen låter kanske roligare än att bredda normer och motverka trötta gamla fördomar. Men vem har sagt att vi ska ha det kul hela tiden? 

I morgon den 3e december är det den internationella funktionsrättsdagen, en dag att lyfta fram och fira alla framsteg som sker i och med Funktionsrättsrörelsen, perspektiven på inkluderande samhällen och organisationer och på smarta lösningar som inte bara funkar för vissa utan för så många som möjligt. Men dagen påminner oss också om att vi inte är i mål, för många rättigheter och möjligheter i vardagen är villkorade utifrån vilken funktionsförmåga vi människor har, något vi som antidiskrimineringsbyrå ofta möter.

Funktionsnedsättning är den vanligaste diskrimineringsgrunden i de ärenden som kommit in till antidiskrimineringsbyrån hittills i år. I linje med den årliga nationella statistiken från Diskrimineringsombudsmannen (DO) görs flest anmälningar om diskriminering oftast utifrån funktionsnedsättning.

Antidiskrimineringsbyrån tar emot berättelser om upplevelser av att till exempel behöva försvara varför man har fått eller behöver ett visst stöd på jobbet eller i sin utbildning eller att man inte blir individuellt bedömd i olika typer av beslutsprocesser därför att det finns fördomar om funktionsnedsättningen. Det kan handla om exempelvis bemötande, tillgänglighet till olika platser och funktioner eller i vissa fall om rättsosäkerhet, att inte bli rättvist bedömd.

Många gånger beror diskrimineringen på att det inte finns tillräcklig kunskap eller medvetenhet, dels om själva faktumet att vi människor har olika funktionsförmågor, dels om vad olika funktionsnedsättningar kan innebära i olika situationer.

Brist på inhämtning av kunskap är kanske ett bättre begrepp i sammanhanget eftersom det fångar in underlåtelsen som ibland föregår en kunskapsbrist. Och ja, brist på kunskap kan ju i vissa fall leda till överträdelser av diskrimineringslagen. Vi har dessutom det tredje kapitlet i lagen som innebär att arbetsgivare och utbildningsanordnare aktivt måste förebygga diskriminering utifrån alla diskrimineringsgrunder. Kunskapsbrist slutade med andra ord att vara en ursäkt för att fortsätta göra fel för längesen.

Just kunskapsbrist kanske är en av de saker som med relativt enkla medel kan åtgärdas, kunskap behöver inte kosta något och de allra flesta har tillgång till den. Därför känns det extra orättvist och onödigt att någon fortfarande ska behöva lida för det. Ibland uppstår problem av mer svårlöslig karaktär i tillgänglighetsarbetet, ofta i form av bristande resurser, men ibland handlar det tyvärr också ”bara” om otillräcklig kunskap och det måste vi alla hjälpa till och hjälpas åt att förändra.















Vi är många organisationer, myndigheter och enskilda som den här veckan uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Igår den 25 november var det Internationella dagen mot våld mot kvinnor. Det är viktigt att vi har dagar och veckor som sätter ett särskilt fokus på frågor som samhället har problem att lösa. Det får dock aldrig stanna vid ord och blogginlägg som detta, det måste resultera i handling. Det handlar om rättigheter och det handlar om liv.  
 
Det finns mycket jag skulle vilja skriva om. Om kvinnor som försökt att lämna våldsamma män men inte fått tillräckligt skydd från samhället. Kvinnor som inte lever idag. Jag skulle vilja skriva om en lagstiftning, rättstillämpning och kriminalvård som möjliggör att dömda misshandlare och mördare släpps ut för lättvindigt och efter för kort tid, där man vet att risken är stor att han begår nya våldsbrott mot kvinnor. Eller om det låga värderande av det, ofta ideella, förebyggande arbete som sker för att fånga upp och stötta våldsamma män. Jag skulle även vilja få med några stycken om problematiken kring hedersrelaterat våld och förtryck. Jag tror också det vore bra att beskriva det förebyggande och livräddande arbete som sker och retoriskt ställa frågan vad som skulle hända om inte tjej- och kvinnojourer oförtröttligt jobbade på. Det räcker dock inte med ord.  
 
Vi i Sverige vill gärna se oss som jämställdhetens högborg. Jämfört med många andra länder har vi kommit långt. Men när det gäller frågan kring mäns våld mot kvinnor är det inte värdigt ett land som Sverige, med allt vårt välstånd, att det ser ut som det gör.  
 
Det är många parametrar och perspektiv att ta hänsyn till för att få bukt med den här frågan. Det finns många naiva och förenklade lösningar. ”Varför lämnar hon inte bara” är en vanlig kommentar som sätter fingret på okunskapen för en komplex situation där kärlek, rädsla, osäkerhet, självkänsla, försörjning och våld alla finns med i mixen. Det går inte att enbart fokusera på hårdare straff. Det går inte att enbart att fokusera på normkritiska diskussioner med unga. Det går inte att enbart fokusera på skyddsmekanismer. Inte heller enbart fokusera på män eller enbart på kvinnor. Alla de här delarna är nödvändiga för ett långsiktigt och hållbart hitta en väg där vi uppnår ett tryggt samhälle på lika villkor.  
 
Varje vecka, varje dag ska vara fri från våld. Därför säger jag till våra politiker. Det är dags att ni alla går samman, ja alla, och hittar gemensamma och kraftfulla satsningar som håller över tid och som inte är till för att pryda valaffischerna nästa år. Tillsätt en parlamentarisk kommitté och visa att Sverige är det land för lika rättigheter och möjligheter vi så ofta stoltserar med.  
 
 
 
Per Hydén 
Verksamhetschef  

Återkommer i det här blogginlägget till skolattacken i Eslöv i augusti då en lärare skadades svårt av en maskerad och beväpnad elev.
I det 1300 sidor långa förundersökningsprotokollet avslöjas en serie händelser som succesivt trappas upp fram till den 19 augusti när killen som vi kan kalla Adam och precis börjat nian packar sin Adidas-bag med vapen, ammunition, skyddsväst, hjälm och en go-pro kamera för att bege sig till sin skola.


”I efterhand är det så uppenbart”
Med facit i hand är det svårt att förstå att inte större ansträngningar gjordes där i Eslöv. Med facit i hand är dock det mesta enkelt, till och med den mest komplicerade ekvation. Precis så är det i fallet med 15-årige Adam. Med facit i hand är det uppenbart att något skulle gå fruktansvärt fel.
 
Två år innan skolattacken i Eslöv går det att finna tecken på att allt inte står rätt till. Problemen ser ut att starta när Adam surfar om ”boffning” det vill säga att bli hög på att andas in drivgas från doftspray. Efter det följde två helvetesår säger hans mamma.
 
Ett och ett halvt år innan det händer åker han dit för snatteri. Det går också rykten om skadegörelse på en rad bilar. Mentorerna har en dålig känsla och kontaktar skolans kurator.
 
Ett år
före attacken uttrycker mentorerna oro för Adam under ett utvecklingssamtal. Han söker kickar och har ofta med sig flera tändare till skolan. Föräldrarna vill inte gärna se problemen.
 
Tio månader före ökar Adam frånvaro. Han ertappas med att klottra nazistiska symboler och slagord. Föräldrarna kallas återigen till skolan.
Ungefär samtidigt rymmer Adam hemifrån efter ett bråk med pappa. Han kommer tillbaka men är så aggressiv att polis tillkallas. En SOL-14 anmälan upprättas vid socialtjänsten.
 
Covid-19 leder till att undervisningen sker på distans och närvaron försämras ytterligare. Under distansundervisningen ser man att Adam har vapen på sitt rum, bland annat en softairgun som han fått av sin pappa. Under lektionerna märker lärare och klasskamrater att Adam chattar på Discord och det hörs ”konstiga diskussioner”.
 
Nio månader innan det händer blir det återigen bråk hemma. Polis tillkallas och tar upp anmälan. Några ytterligare åtgärder vidtas inte heller denna gång.
 
Nu börjar saker hända i ett allt högre tempo. Det handlar om misstänkta stölder i skolan och mer bråk hemma.
 
Sju månader före sätter Adam på sig en armbindel med ett hakkors och ger sig ut på samhället. Han upptäcks av polisen som kör honom hem. Där hittar man flera nazistsymboler och anteckningar om kända skolskjutare. Poliserna som kör honom hem känner vid det här laget en stark oro för Adam.
 
Sex månader återstår när Adam och hans pappa kallas till förhör hos polisen. En LUL, lagen om unga lagöverträdare upprättas. Polisen som förhör dem ser dock inte så allvarligt på situationen utan tror att det handlar om uppmärksamhet och om att provocera sina föräldrar. Ärendet går tillbaka till socialtjänsten.
 
Knappt fyra månader innan ertappas Adam med att bära kastknivar på skolan. Polis tillkallas och man samlas på rektorsexpeditionen där alla uttrycker oro för Adam. Personalen ser honom som en ”tickande bomb” och är orolig att han ska skada nån på skolan.
 
Tre månader före börjar Adam fotografera sig själv med skyddsväst, skelettmask och vapen. Bilderna blir allt fler under sommaren. Hans närvaro på nazistiska och andra främlingsfientliga sajter ökar kraftigt. Adam kommunicerar nu med likasinnade världen över via Twitch, Steam, Discord, Roblox, Telegram, Whats app, Snapchat, MediaFire, Cloudconvert och Instagram.
 
Mindre än en månad före händelsen berättar Adam för en vän på Discord att han planerar en skolattack. Kompisen som förmodligen bor i Italien försöker få Adam att avstå. I stället skickar Adam ”Plan A” tillsammans med en ritning över Källebergsskolan.
 
23 dagar före letar vännen upp en barndomskamrat till Adam och ber honom kontakta polisen. Kamraten är rädd att Adam ska bli arg och väljer i stället att berätta för Adams syster som lovar ”hålla ett öga” på honom.
 
13 dagar före attacken får FBI tips om att någon i Sverige hotar med en skolskjutning. IP-adressen leder hem till Adam. För en av poliserna som kallas dit är det tredje gången hon möter Adam. Hon säger att något måste göras och att det inte handlar om ett pojkstreck. Pappa vill dock inte se allvaret i situationen. Polisen vill säkra all kommunikation men förundersökningsledaren tycker inte att det är nödvändigt. Inga vidare åtgärder görs.
 
Två dagar före upptäcker man klotter på skolan. Någon har sprayat RAHOWA – Racial Holy War och White Power på marken och på en informationstavla.
 
Natten före
attacken är Adam uppe hela natten och sitter vid sin dator. Bland annat sparar han ner sitt manifest och en rad bilder.
 
Strax före halv nio den 19 augusti sätter Adam på sig skyddsväst, hjälm, skelettmask och startar en livesändning på spelsajten Twich. Han tittar in i kameran och säger; ”Remember lads, Subscribe to pewdiepie” En fras han hämtat från attacken i Christchurch. Sen går han in i skolan.
 
Lyckligtvis dödades ingen i Eslöv den här dagen. En lärare skadades svårt och Adam kunde gripas oskadd, trots sin önskan att bli skjuten av polis.
 
När vi nu har facit i vår hand är det rätt uppenbart att något skulle ske. Men när pusselbitarna ligger utspridda på flera olika platser, en del hos polisen, några på ett bord på socialförvaltningen och sen ett antal här och där på skolan och hemma hos Adam är pusslet svårt att lägga. Det är också svårt och inte heller särskilt konstruktivt att klandra någon av de inblandade. Alla gjorde förmodligen vad de trodde var rätt utifrån den information man hade där och då.
 
Det som blir tydligt i det här ärendet är vikten av samarbete på lokal nivå. Om vi ska kunna möta de nya riskerna med personer som radikaliseras online är det väsentligt att inte bara ha kunskap att se signalerna i sig utan också förstånd att foga dem samman till en bild som är möjlig att förstå. För att klara det måste vi ta hjälp av varandra och dessutom se till att fila på våra samarbeten innan saker börjar hända.
Om man i Eslöv samlat ihop bitarna i tid hade nog bilden av den maskerade pojken blivit möjlig att uppfatta långt före morgonen den 19 augusti.
 
Lars S

Etiketter: radikalisering
(Vänster) Exempel på en meme med vaccinkritiskt budskap; (Höger ovan) Zuckeron, som skulle kunna spridas som en meme; (Höger ned) Simba flyr från gnuerna, förklaring i texten (Vänster) Exempel på en meme med vaccinkritiskt budskap; (Höger ovan) Zuckeron, som skulle kunna spridas som en meme; (Höger ned) Simba flyr från gnuerna, förklaring i texten

Vi värmlänningar har över en ganska lång tid börjat spendera allt mer av vår tid online och för många av oss är internet likväl en källa till information och nyheter som underhållning och sociala aktiviteter. Därför är det inte konstigt att vi påverkas av vad vi ser på nätet. Med tanke på det borde vi reflektera lite över vad det är vi faktiskt kommer i kontakt med och sprider. Det är extra viktigt då unga internetanvändare tar in stora mängder budskap och rör sig i forum som föräldrar och lärare i deras omgivning ofta inte förstår, vilket kan utnyttjas av extrema aktörer.

Många av oss, särskilt ungdomar, kommer i kontakt med en stor mängd memes, framförallt i sociala medier. Memes är oftast humoristiska bilder och textkombinationer med syftet att roa – i essensen är de internetfenomen som bygger på gemensamma referensramar och (sub)kulturella symboler. Görs en meme av en kombination av en scen från en film med en text som berör ett aktuellt ämne förmedlas ett mer komplext budskap på ett roligare och enklare sett, som fler kan relatera till och sprida vidare. Exempelvis, om någon sätter Mark Zuckerbergs (Facebooks-grundares) ansikte på Saurons öga från Sagan om ringen och skriver om hur Facebook samlar data förstår de flesta av oss budskapet. På det sättet kan memes användas för att genom bildspråk och kontext förmedla ett budskap på ett effektivt sätt. Generellt når också memes fler personer via internet än andra typer av media, så som artiklar och rapporter, eftersom de går snabbt att ta till sig, är roliga och gör sig bra i flöden på sociala medier.

Memes och humor är en stor del av vit-makt-rörelsens bredare strategi för att flytta gränsen för vad som ses som acceptabelt. En artikel om hur någon tycker invandraring förstör Sverige där invandrare liknas med horder av djur hade antagligen setts som rasistiskt och oacceptabelt för några år sedan. Samma budskap i memeformat ses däremot inte som lika kontroversiellt. Bilden ovan och övertexten ”Regeringen vill öppna gränsen” förmedlar i princip samma sak, där Simba från Lejonkungen liknas med svensken och de galopperande gnuerna representerar invandrarna. Humorn fungerar som en ursäkt och ett skydd för den som uttrycker sig mer extremt - vem av oss har inte hört någon säga att ”det bara va på skoj”? Dessutom är ironi vanligt förekommande och det är ofta svårt för både utomstående och initierade att avgöra om de underliggande budskapen är på skämt eller allvar.

Självklart är de flesta memes inte extremistiska. De flesta som delar memes sprider bara något de tycker är roligt. Ideologier, budskap och åsikter bakom memes är dock ofta diskreta. Stereotyperna som förmedlas som en del av humorn döljs lätt i formatet men kan ha effekt över tid. Att samma grupp ofta drivs med eller framställs på ett visst sätt påverkar mottagarnas uppfattning om gruppen, varje sig gruppen man skämtar om är kvinnor, politiker, muslimer, vanliga svenssons eller personer med mörk hudfärg. Memes sprider politiska budskap och ideologisk propaganda på ett sätt som är lättillgängligt för den vanliga internetanvändaren, och gör att byggstenarna för att övertygas av en extrem ideologi kan finnas redan innan individen har läst en enda politisk text eller manifest. Så försök att vara uppmärksam på vad du och dina närstående kommer i kontakt med på internet, och reflektera gärna ibland över vad som egentligen uttrycks bakom skämten. Har du egna barn eller kommer i kontakt med ungdomar på jobbet är också ett hett tips att fråga dem vad de ser på nätet och försöka visa intresse för deras värld.

Ta gärna tillfället i akt och lär dig något nytt! Vill du läsa mer om ämnet kan vi tipsa om en artikel av Tina Askanius och Nadine Kellera som har analyserat högerextrema memes! Den kan läsas här.
Vi tipsar också om vår egen artikel som förklarar mer vad memes är och deras roll i rekryteringen av unga till våldsbejakande högerextrema organisationer. Den heter meme-kultur och radikalnationalistisk ideologi och finns att hitta här eller under publikationer.

När vi är ute och utbildar om diskriminering i arbetslivet får vi nästan alltid frågor om arbetsgivarens skyldighet att agera vid trakasserier och sexuella trakasserier som sker mellan kollegor. Det handlar ofta om att man är osäker på hur långt arbetsgivarens skyldighet att agera egentligen sträcker sig. Vad händer till exempel när ord står mot ord? Vad blir arbetsgivarens skyldighet om man hamnat i ett ”omöjligt” läge? Vad gäller om den som trakasserar gör det på fritiden och inte på jobbet?

Ansvaret att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier och sexuella trakasserier innebär att arbetsgivaren måste försöka bilda sig en egen uppfattning av vad som hänt.

Detta betyder främst två saker; för det första att den som upplevt sig utsatt för antingen sexuella trakasserier eller trakasserier utifrån någon av diskrimineringsgrunderna inte behöver ”bevisa” att det som skett utgör trakasserier i lagens mening för att arbetsgivaren ska bli skyldig att undersöka vad som hänt. Det räcker att det är personens upplevelse och att detta kommit till arbetsgivarens kännedom; för det andra innebär det att om parterna under utredningen lämnar helt olika berättelser och ord står mot ord, behöver arbetsgivaren gå vidare och se om det finns mer information om vad som hänt, genom att till exempel prata med vittnen. Om detta inte heller bringar klarhet i vad som hänt behöver arbetsgivaren överväga vilka åtgärder som är lämpliga att vidta. Det kan vara att erbjuda konflikthantering, samtalsstöd och att följa upp situationen för att förebygga framtida konflikter.

Det är vanligt att vi får frågan om skyldigheten att agera gäller även om trakasserierna skett utanför arbetstid. Skyldigheten att utreda och åtgärda i diskrimineringslagen handlar om situationer som har ”samband med arbetet”. Men om en medarbetare trakasserar en annan medarbetare utanför arbetet eller efter arbetstid och dessa medarbetare främst har en arbetsmässig relation så omfattas det. Arbetsgivare har dessutom arbetsmiljöansvar och är alltid skyldiga att så långt det går undersöka och åtgärda problem i den psykosociala arbetsmiljön.

Som arbetstagare är vi rättsligt bundna till arbetsplatsen och ingen ska behöva gå till jobbet med en klump i magen. Arbetsgivare kan sällan bara titta åt andra hållet om det gäller en situation som påverkar arbetsmiljön. Det är viktigt att arbetsgivare har kunskaper om vad lagen kräver i dessa situationer men det är minst lika viktigt att medarbetare agerar professionellt på jobbet och tar sitt eget arbetsmiljöansvar på allvar.

Att vara förälder är stort. Man hoppas och kämpar för att ens barn ska ha det bra och växa upp till att bli trygga och självständiga individer. Vägen dit är sällan rak men oftast lyckas man tillsammans hitta rätt. – Men vad gör man när den moraliska kompassen kraschar och barnet man älskar kör rakt in i en återvändsgränd av hat och våld?
 
”15-åring begärs häktad för dådet i Eslöv”
Den här rubriken kunde man läsa på SVT i augusti i år efter att en ung kille gått in på en skola i Eslöv och huggit ner en lärare med kniv. Nu har åtalet kommit och detaljerna börjar klarna.
Dådet var planerat, inspirationen hämtades från nätet där framför allt terrordådet i Christchurch var det som triggade till handling. I hans dator hittade polisen en lista på vilka som skulle dödas och i ett manifest förklarade han sitt hat mot andra grupper i samhället.
 
Det som hände i Eslöv är dessvärre inte unikt utan en del i ett större mönster. Skulle inte vilja kalla det för en trend men internationellt ser vi idag allt fler, allt yngre som dras in i extremism och hat. Orsakerna att man radikaliseras är många men när det gäller de yngsta är nätet en gemensam nämnare där extremister söker rekryter bland unga och många gånger sårbara individer.
 
Begreppen ”far right gamers” eller ”cubs of the caliphate” handlar om vuxna (läs män) som utnyttjar barn för sina extremistiska syften. När Islamiska Staten växte som snabbast utgjordes propagandan av Hollywoodsnygga referenser till dataspel populära bland unga. Och inom den radikalnationalistiska miljön har spelens chattsidor blivit jaktmark i sökandet efter unga som kan lockas in i deras mörka ideologi.
 
Nätets anonymitet skapar också möjlighet att leva ut fantasier som inte vore möjliga i verkliga livet. Online spelar det ingen roll om man är 13 eller 30, något som öppnar helt nya världar. Ett tydligt exempel är ”The Commander”, ledaren för Feuerkrieg Division. En liten men starkt våldsinriktad organisation med långt gångna planer på terrordåd i framför allt England. När MI5 lyckades identifiera personerna bakom visade det sig att ”The Commander” var en 13-årig kille i Estland.
 
Att som förälder tvingas uppleva att ens barn radikaliseras eller kanske till och med genomfört ett attentat är såklart en mardröm. Att se det barn man burit på, lärt att gå, följt hand i hand till skolan, eller spelat boll på gräsmattan med förvandlas till en person så fylld av hat att hen står beredd att döda – Hur ska man hantera det, hur ska man komma vidare?
 
Det här är ett problem med många bottnar och reaktionen från de nära anhöriga ser också väldigt olika ut. Gemensamt brukar dock vara en känsla av skuld och skam. Man isolerar sig – och blir isolerad på grund av att vänner och arbetskamrater inte vet vad man ska säga. Självkritiken är stark; Vad har jag gjort för fel? Vad skulle vi gjort annorlunda? Varför har vi inte förstått?
Det påverkar också relationen i familjen där erfarenheten tyvärr är att pappan ofta drar sig undan medan mamman lägger skulden på sig själv även om det såklart finns undantag.
 
Oavsett är detta en familj i kris, en familj i behov av stöd.
 
”När nöden är som störst är hjälpen som närmast”
Vi på Agera har under senaste åren arbetat aktivt med stöd till närstående. Det är ett inspirerande arbete där man verkligen kan göra skillnad – på riktigt.
Ibland möter vi anhöriga som tyngts under lång tid utan att ha erbjudits hjälp eller ens vetat om att den finns att få. Det kan ha lett till kraschade äktenskap, sjukskrivning eller att man helt tappat kontakten med sitt barn. Att hitta kraft och laga det som gått sönder kan såklart ta tid men det går! Med ökad kunskap kommer ökad förståelse. Något som i sin tur kan skapa nya vägar ut ur mörkret. Får man däremot tillgång till hjälp i ett tidigt skede är det fascinerande hur lite som ibland behövs för att orka ta sig vidare.
 
Att få hjälp som anhörig eller annan närstående handlar om att ges tillgång till hela bilden. Att orka stå ut och att orka stå kvar. Vägen till hjälp är heller inte komplicerad. Här behövs inga remisser eller myndighetsbeslut Det krävs bara ett mejl eller telefonsamtal.
 
Skulle du behöva stöd eller känner du någon som gör det – Hör av dig
Kontaktuppgifter hittar du på här
 
Lars S

Vågar jag anmäla? Vågar jag anmäla?






















Alice är upprymd och stolt när hon går ut från mötet med ledningen. Hon har precis fått ett drömuppdrag på jobbet som kan öppna många dörrar för hennes karriär. Hon går till det tomma fikarummet och funderar över hur hon vill fira med sina vänner. Alices enhetschef, som också var med på mötet, kommer in i rummet och lägger en hand runt hennes axlar. ”Nu är du allt skyldig mig en tjänst! Såsom jag snackade upp dig för uppdraget,” säger han och låter sin hand glida ner för hennes rygg. Alice drar sig undan och försöker skämta genom att ge honom koppen kaffe hon precis tagit. ”Här kan du få!” säger hon. Chefen ler lite och tittar på Alice en stund. ”Det kommer nog krävas mer än så,” säger han. En tystnad uppstår i fikarummet.
 
”Jag måste förbereda mig för nästa möte,” säger Alice och skyndar sig bort. ”Vad var det som hände?” tänker hon. Hon går in på sitt kontor och stänger dörren medan scenen i fikarummet spelar upp sig gång på gång i hennes huvud. All glädje för det nya uppdraget är borta. Alice känner sig istället arg och ledsen.
 
Dagen går och Alice kan inte sluta tänka på det som hänt. Hon känner en stor klump i magen. I slutet av arbetsdagen går chefen förbi hennes kontor och sticker in huvudet. ”Bra jobbat idag Alice! Ses imorgon,” säger han. En lättnad sprider sig hos Alice. Han kanske bara skämtade förut eller förstod att han gick över gränsen. Med hopp går Alice hem. Hon kan återigen känna lite glädje över uppdraget. Vid 22.00-tiden plingar telefonen till, ett meddelande från chefen. ”God natt, snygging!”
 
Vad ska hon göra nu?
 
 
Vad händer om jag anmäler?
Vågar jag anmäla?
Kommer jag få några referenser i framtiden?
Kan jag bli av med jobbet?
Kommer det bli någon förändring om jag anmäler?

 
Historien om Alice exemplifierar en stor problematik gällande diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier i arbetslivet. Nämligen, vad händer om jag anmäler? Berättelsen ovan är fiktiv men inspirerad från verkligen händelser som kommit in till oss på Agera Värmland. Frågan kring konsekvensen av att anmäla är något vi, som driver en Antidiskrimineringsbyrå, ständigt stöter på.
 
Oavsett om det gäller sexuella trakasserier, rasistiska skämt, exkludering av personer med funktionsnedsättning eller annan form av diskriminering ställs den utsatta alltid inför valet att anmäla eller inte. Så, vad händer vid en anmälan?   
 
Först är det kanske på sin plats att förtydliga vad en anmälan är. Helt enkelt innebär det att den utsatte (eller tredje part) ger information till arbetsgivaren om vad som hänt. En del arbetsgivare har särskilda rutiner och kanaler för anmälan av diskriminering och kränkningar men det räcker med ett mail för att det ska ses som att arbetsgivaren fått en signal om misstänkt diskriminering. Det går lika bra att anmäla muntligt men ett råd är att lämna någon form av skriftlig redogörelse för dokumentationens skull. Vid kännedom om misstänkt diskriminering, trakasserier eller sexuella trakasserier måste arbetsgivaren utreda skyndsamt samt ta till åtgärder för att säkerställa en trygg arbetsplats. Om inte arbetsgivaren lever upp till de skyldigheterna kan arbetsgivaren bli skyldig att betala diskrimineringsersättning för att man underlåtit att agera. I diskrimineringslagen finns även ett förbud mot repressalier vilket just innebär att den som anmäler inte ska utsättas för bestraffning.
 
För om någon anmäler diskriminering, trakasserier eller sexuella trakasserier ska det aldrig resultera i sämre behandling på arbetsplatsen. Det är en lagstadgad rättighet. Men med det sagt så är det tyvärr inte alltid så enkelt.
 
Många arbetsgivare agerar när en anmälan sker och har bra riktlinjer och rutiner mot trakasserier, sexuella trakasserier och repressalier som är kända i hela organisationen. Arbetsgivare som ligger i framkant nämner också i riktlinjerna vad förbudet mot repressalier faktiskt innebär. Exempelvis, att en anmälan aldrig kommer påverka prestationsbedömning, framtida referenser eller möjlighet till karriärkliv. Arbetsgivare som agerar aktivt i dessa frågor tar också ansvar för hela den psykosociala arbetsmiljön genom att erbjuda stöd genom exempelvis samtal till de som behöver och arbetar med gruppklimatet även efter ett ärende är utrett. En viktig åtgärd för att minska risken för informell bestraffning genom exempelvis exkludering ur arbetsgruppen.
 
Tyvärr är alla arbetsgivare inte lika aktiva. Händelser av typen med Alice väcker många konkreta frågor där man som arbetstagare kan känna sig extremt utsatt, ensam och maktlös. Särskilt om förövaren är personalansvarig. Det kan ofta kännas lättare att låtsas om att det aldrig skedde eller byta jobb. Du som utsatt behöver dock inte stå ensam. Det finns hjälp och stöd att få. Ett starkt råd är att ta emot den hjälpen.
 
På arbetsplatser finns skyddsombud som kan bistå i ärenden, följa med på möten med arbetsgivaren samt bevaka att arbetsgivaren tar till åtgärder. Är du medlem i ett fackförbund kan företrädare därifrån erbjuda stöd på arbetsplatsen men också juridiskt stöd centralt ifrån.
 
Runt om i Sverige finns även Antidiskrimineringsbyråer som erbjuder kostnadsfritt stöd och rådgivning inom diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Vi på Agera Värmland driver sedan 2014 en av dessa byråer och befinner du dig inte i Värmland hittar du de andra byråerna här. Ett annat alternativ är att anmäla händelsen till Diskrimineringsombudsmannen som i vissa enstaka fall driver fall i domstol men de kan också utföra tillsyn på arbetsplatsen för att se till att arbetsgivaren lever upp till skyldigheterna i diskrimineringslagen.
 
En vanlig dag på jobbet ska vara fri från diskriminering. Läs gärna mer här.

Till dig som blivit utsatt. Du är inte ensam. Det finns stöd att få. Ta hjälp och anmäl!
 
Per Hydén
Verksamhetschef

Så fort ett våldsdåd inträffar börjar de flesta av oss leta viktig information: Hur många drabbades? Känner jag någon som kan ha skadats? Vad har hänt? Vem är gärningspersonen? En ofrivillig tanke som ofta följer med i bara farten är den lätt cyniska förhoppningen: ”hoppas det va en av de andra”.
 
Många av oss har nog, tyvärr, dragit en lättnadens suck efter en tragisk händelse när vi insett att gärningspersonen representerade en annan grupp som vi inte sympatiserar med. Sonderar man sociala medier efter ett våldsdåd löper spekulationerna och anklagelserna ofta amok. ”Så här går det när vi tar in för många invandrare”. ”Det här luktar incels på långa vägar”. ”Ännu ett tecken på att muslimer är terrorister”. ”Bura in nazisterna i förväg nästa gång”. För visst är vi åtminstone lite rädda för att våra politiska motståndare ska använda varje våldsdåd som ett slagträ i debatten. När gärningspersonen visar sig vara fienden kan vi å andra sidan själva passa på att bekräfta att vi hade rätt hela tiden.
 
Vi tenderar lätt att göra så: acceptera alla tecken på att vi själva har rätt och ignorera det som pekar mot motsatsen. Är våldsverkaren någon som representerar vår egen grupp eller politiska ståndpunkt är vi ofta villiga att acceptera att det finns bakomliggande orsaker till varför just den personen blev extremist som absolut inte gäller för resten av gruppen. Kanske var hen psykisk sjuk? Ett mobboffer med frånvarande föräldrar? Alkoholist? Är det däremot någon av de andra så är det bara ännu ett tecken på att de står för farliga åsikter.
 
På internetforum och hemsidor med politiska inriktningar vänder diskussionerna ofta helt när gärningspersonen tillslut presenteras, ofta långt efter forumets besökare redan har hunnit dra sina egna slutsatser. Var det en av de egna följer bortförklaringar eller tystnad, var det en av de andra kommer ett ”vad var det vi sa”. Detta gäller inte bara politiska extremister utan är relativt vanligt.
 
Det borde ses som en lysande varningslampa när vår reaktion efter en mänsklig tragedi inträffat är nöjdhet över att vi hade rätt.
 
Det visar på något väldigt konstigt om vi blir lättade när någon i fiendelägret begår våldsdåd. Naturligt borde det vara oroande att någon väljer att använda våld, men det är nästan så att vi är mer rädda för fingerpekandet och konsekvenserna av att vår egen politiska sida sammankopplas med våldsutövaren än vad vi är rädda för själva våldsutövandet.
 
Våra reaktioner på våldsdåd pekar på behovet av en viss självrannsakan på samhällsnivå. Våld kan lätt användas för att föra in en kil mellan olika grupper, skapa polarisering och förstärka skillnaderna mellan människa och människa. Detta är förödande för demokratin, som bygger på samarbete och tillit.
 
Polariseringen in i olika politiska läger förstör tilliten vi har till våra medmänniskor och riskerar att sätta oss i positionen att vi sitter och håller tummarna när tragedier skapar nya rubriker. Det kan kännas ganska naturligt att inte lita på att de andra inte kommer utnyttja situationen för att demonisera sina politiska motståndare. Det har vi väl sett förut? Vi bör dock självrannsaka oss: den som själv aldrig syndat får väl kasta första stenen. Har vi själva aldrig generaliserat, tillskrivit den andra politiska sidan onda avsikter eller kopplat ihop våld och andra tragedier med de andras ideologi?
 
Själv tänker jag göra mitt allra bästa för att aldrig igen ”hoppas det va en av dom” utan istället känna den sorg som våldsdåden berättigar, jobba vidare och hoppas på en klokare framtid.
 
Hanna Finell
Agera Värmland

 
 

Det går inte riktigt att förklara vad diskriminering innebär med en enda mening. Men diskriminering handlar alltid om att behandla personer olika fast att man ska behandla lika, när personerna är i en liknande situation. Personer som har lika vårdbehov ska få lika vård, personer som har lika CV:n ska ha lika möjlighet att få komma på jobbintervju och studenter som svarar lika på tentan ska få lika betyg, och så vidare. Diskriminering uppstår när det här inte funkar och det drabbar en person utifrån en diskriminerinsgrund, inte utifrån en saklig, och därför godtagbar, anledning. 

Definitionen av diskriminering finns i diskrimineringslagen och innebär alltid att diskrimineringen har en koppling till en ”diskrimineringsgrund”. I lagen finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Anledningen till att det finns diskrimineringsgrunder i lagen är att det historiskt och internationellt sett finns en ökad risk för olika minoritetsgrupper att utsättas för diskriminering. Och här har olika länder gjort lite olika. Vissa länder har många fler diskrimineringsgrunder och vissa länder har inga bestämda diskrimineringsgrunder.  

Utsatthet och orättvisor som drabbar människor utifrån till exempel klass, kroppsstorlek eller politisk åsikt omfattas inte i dagsläget av den svenska diskrimineringslagen. Här finns en del olika åsikter om vad som egentligen borde gälla. Samtidigt som det är viktigt att det finns ett extra skydd för grupper som löper en extra risk att utsättas för diskriminering, kan det vara komplicerat att avgöra vilka som borde få ha ett skydd i diskrimineringslagen och inte. I grund och botten handlar det om att jämna ut skillnader mellan människor som varit förhållandevis ihållande och i många fall mycket utbredda i samhället och i världen. Men det är inte glasklart hur dessa skillnader ser ut mellan olika grupper i olika sammanhang och detta kan också förändras över tid vilket vi behöver komma ihåg.  

Resonemanget har hittills varit att det skydd som inte ges via diskrimineringslagen ändå ges i andra lagar, för ingen får ju utsättas för godtycklighet eller maktmissbruk. Förbudet mot diskriminering är en central del i ett större system som handlar om rättssäkerhet. Alla samhällsinstitutioner måste värna om rättssäkerheten eftersom de står i en maktposition till oss människor. Rättssäkerhet handlar om att alla har ett generellt skydd från övergrepp, orättvisa och maktmissbruk från samhället. Förbudet mot diskriminering handlar om samma sak men har det extra målet att motverka utsatthet som tenderar att drabba vissa grupper mer.   

Många som vänder sig till oss på antidiskrimineringsbyrån är osäkra på vad diskriminering innebär och vilka orättvisor det är som omfattas. Det finns också flera vanliga missförstånd kopplat till vad diskriminering är. Det är till exempel vanligt att man tror att det måste finnas en ond avsikt bakom diskrimineringen. Men så är det inte och diskriminering kan ofta bero på okunskap och fördomar. Det krävs inte att den som diskriminerar har en avsikt att göra det, tyvärr händer det, men det krävs inte för att diskrimineringen ska vara olaglig.   

Nine Karlsson Norman,
Jurist och handläggare

 

När man jobbar med våldsbejakande extremism i Värmland lider man ingen brist på sysselsättning. I grunden finns alltid mängder med både intressanta och meningsfulla uppdrag kopplat till förebyggande arbete ute hos våra kommuner och hos andra som kan komma att möta extremism i sin vardag. Så plötsligt bryts vardagen av händelser som sätter arbetet på sin spets. Som i förra veckan
 
Tandläkarnazisten som gav tandkrämens vithetsnorm en ny innebörd
I sin enklaste form har jag ett självklart jobb. Dvs. att förhindra att människor radikaliseras in i våldsbejakande extremism. Men så dyker det upp saker som i förra veckan när NWT avslöjade att en tandläkare anställd hos Region Värmland på fritiden tillbringar sin tid med att propagera för nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Eller dök upp – Det här har hen hållit på med en längre tid men alltid lite i bakgrunden.
Instinktivt vill ju varje cell i kroppen ge tandläkaren sparken och upprätta en persona non grata inom varje klinik där patienter kan tvingas hamna i den här personens tandläkarstol. När tanken får rulla ett varv till så kommer den här förbaskade demokratin (observera ironin) in och ställer till problem med sin åsikts och yttrandefrihet som ju rymmer en massa konstiga åsikter. Till och med såna som jag själv inte gillar. Hur gör vi nu? Vill vi skapa ett samhälle som kan avskeda folk utifrån sina åsikter. Nej det vill vi inte, eller jo kanske.
 
Om hen ändå varit lite våldsam eller fyllt broschyrstället i väntrummet med propaganda, ja, då hade det varit ganska enkelt men det är faktiskt väldigt sällan som verkligheten är så enkel. Inte mycket i vår vardag är svart eller vitt, utom möjligen ett schackbräde.
 
Så vitt jag vet har det inte kommit fram uppgifter om jobbrelaterade klagomål, i alla fall inte som går att sätta i förbindelse till åsikten. Propagandan som tillverkats hemma i garaget verkar heller inte dykt upp på någon mottagning, däremot exponerats i vårt gemensamma rum där utpekade grupper tvingats se budskapen som ofta framstår som hotfulla. I det rummet har vår tandläkare också deltagit i flera både tillståndsgivna och icke tillståndsgivna demonstrationer och aktioner.
Obehagligt? visst helt klart – men skäl till uppsägning, nja.
 
Kopplat till det här ärendet tycker jag ändå att det finns ett stort MEN.
Som jag konstaterade tidigare – världen är inte svart eller vit och det gäller även hur man bör se på hanteringen i det här specifika fallet. Att vara tandläkare är inte vilket dussinjobb som helst inte minst med tanke på den utsatta situation man som patient hamnar i när man sjunker ner i stolen. Detta bör såklart utgöra en försvårande omständighet. Kanske är det så att patientsäkerheten i det här fallet väger tyngre än åsiktsfriheten. Sen har problemet också en annan viktig dimension – kollegor. Hur kommer känslan på den klinik där hen arbetar att vara. Kanske jobbar där personer med annan etnicitet eller helt enkelt människor med en genuin känsla för allas lika värde och okränkbarhet. Hur kommer de att må när man ska dela arbetsplats med en övertygad nazist. Hur blir stämningen i fikarummet och hur ska man orka möta sina patienter med den kunskapen i bagaget?  
 
Misstänker att man slår rätt friskt i lagböckerna på Regionens Hus i skrivande stund och jag avundas dem inte. Här kommer det att krävas ett visst mått av mod och kreativitet men det är inte Regionen som har försatt sig i situationen det är det är tandläkaren själv som valt att engagera sig i en våldsbejakande nazistisk organisation som förvägrar människor att leva fritt utifrån sin religion, sin politiska åsikt, sitt ursprung eller sin sexuella läggning. Förtjänar en person som vill kväva andras rätt till frihet rätt att själv uttrycka sina åsikter.
 
Svaret på den frågan är Nej – eller Jo kanske.
 
Om hen har rätt att fortsätta sitt arbete som tandläkare med de starka krav på professionalitet och likabehandling, samt etik och moral som yrket kräver är jag dock väldigt tveksam till.
 
Lars Stiernelöf, samordnare

Det är september 1921 och Sverige går till sitt första riksdagsval med allmän och lika rösträtt. Mödan för att även kvinnor ska erkännas som fullvärdiga medborgare har burit frukt. Nu står vi här 100 år senare och frågar oss hur vår demokrati mår. Att vi lever i ett land med demokrati är något vi inte bara behöver uppskatta oftare utan även belysa oftare. Demokratins fortlevnad och upprätthållande sker inte av sig självt utan är något vi alla måste värna om. Det finns nämligen utmaningar för demokratin i Sverige 2021.
 
Vid en första anblick kan det verka krystat att prata om utmaningar för demokratin i en svensk kontext. Särskilt om vi gör en historisk tillbakablick i vårt eget land eller tittar på de många diktaturer som tyvärr finns i vår omvärld. I Sverige har vi lika rösträtt och en stabil parlamentarisk representativ demokrati. Vi har fria domstolar och en tydlig grundlag som reglerar yttrande- och åsiktsfrihet, tryckfrihet samt mänskliga rättigheter. Vilka utmaningar kan det då finnas för vår demokrati idag?
 
Det handlar förstås delvis om vad vi lägger i begreppet demokrati och vad ett demokratiskt samhälle ska präglas av. Demokrati är också något som utvecklas över tid och på olika sätt i olika politiska system. Den svenska demokratin 1921 har genom åren utvecklats och på många sätt stärkts. Vad lägger vi då i begreppet demokrati i Sverige 2021? Vi menar att demokrati är mer än lika rösträtt. Demokrati är att som myndighetsanställd kunna visselblåsa om något inte står rätt till i en verksamhet som drivs av skattemedel. Demokrati är att som journalist känna sig trygg att samhället backar upp om du blir utsatt för hot. Demokrati är transparens gällande det allmänna och granskande av statsmakten. Demokrati är att kunna lita på att samhällets skyddsnät, såsom polis och rättsväsende, prioriterar den enskildes rätt.
 
Tyvärr ser vi med jämna mellanrum hur vår hundraåring inte levererar på alla fronter. Vi läser om myndighetschefer som efterforskar vem som lämnat uppgifter till media. Vi nås av nyheter om minoritetsgrupper som förföljs på öppen gata när de ska delta i pridetåg eller besöka synagogan. Vi ser också att mörkertalet är stort vad gäller anmälningar om hatbrott och diskriminering, trakasserier och sexuella trakasserier. Rädslan att bli bestraffad av exempelvis en arbetsgivare är helt enkelt för stor för att anmäla. Att förtroendevalda eller journalister ställer sig själva frågan om det är värt att skriva den där texten med tanke på den ström av hot som bokstavligt talat kommer med brev på posten är också ett exempel på en utmaning vi ser idag.
 
Hur ska vi då möta utmaningarna vi står inför och bevara vår levande demokrati? Vi måste bli bättre på att uppmärksamma vad demokrati är och borde vara samt öka kompetensen inom en rad områden. Att våra myndigheter säkerställer kompetensen gällande offentlighetsprincipen, meddelarskydd samt förbud mot repressalier vid anmälningar om diskriminering. Att polis och rättsväsende får resurser och ökad utbildning gällande bland annat hot, hatbrott, extremism och mäns våld mot kvinnor. Att barn och unga blir sedda och inkluderade både utifrån rättighetsperspektiv och för att kunna fånga upp eventuella destruktiva tendenser.
 
Att Sverige har en stark demokrati råder ingen tvekan om, det här ska inte ses som en alarmistisk krönika. Vi får dock inte negligera de verkliga utmaningar som vi står inför och som vi måste adressera om vi ska ha en pigg demokrati de kommande 100 åren. Vi får heller inte glömma hur viktigt det är med arbetet för mänskliga rättigheter. För en demokrati som inte regleras utifrån mänskliga rättigheter är en demokrati som lika gärna kan ”rösta bort sig själv” och därigenom inte säkerställa en framtid där alla människors lika värdighet och frihet är central. Det är lätt att ta saker för givet och det kan vara värt att dra sig sina barndomsår till minnes, särskilt som hundraåring och slå vakt om det arbete som lett fram till en idag stark och stolt demokrati sina utmaningar till trots.

Per Hydén, verksamhetschef

Etiketter: demokrati

Agera Värmland är sammankallande organisation i nätverket för mänskliga rättigheter i Värmland. Lördag den 18 september debatterade nätverket i NWT inför demokrativeckan i Värmland och för att uppmärksamma demokratiåret. 
I nätverket ingår Agera Värmland, Amnesty, Brottsofferjouren Värmland, Funktionsrätt Värmland, Karlstads stift, Länsstyrelsen Värmland, NBV Väst, Rädda Barnen, Röda Korset region mellan och Värmlands FN-distrikt. 


Demokratin ska vara orädd, fri och för alla. Vi ska kunna tala fritt, vara oss själva och leva utan rädsla och våld. Snarare än förbud som ramar in tillvaron vill vi ha frihet under ansvar. Alla ska vara delaktiga och jämlika och ingen ska hamna i utanförskap. Idag vill vi uppmärksamma att vi alla är en lika viktig del i det fortsatta arbetet för att nå dit. Vid frukostbordet, på affären, i debatt, på stan och i fikarummet. Bland vänner och ovänner. Såväl i fridstid som kristid.

Vad vi kommer att lära oss efter den här tiden med pandemin och vad den kommer att betyda för demokrati och rättigheter är kanske svårt att svara på. Men vi vill hoppas att det på något sätt kan föra oss närmre varandra i stället för längre isär. I ett hårdnat samtalsklimat med klyftor mellan åsikter och mellan människor blev vi plötsligen påminda om att det faktiskt fortfarande finns saker vi har gemensamt. Nu en gemensam fiende som troligen inte lämnat en enda av oss oberörd.

Vård, assistans, barns rätt till utbildning, våld i hemmet, fördomar om smittspridning hos vissa grupper, krisinformation på olika språk, isolering och ensamhet, psykisk ohälsa. Den sociala distansen och isoleringen har fört med sig utmaningar utöver det vanliga där både behov och rättigheter fått ge vika, inte minst jämlikheten då pandemin slagit särskilt hårt mot redan utsatta grupper. Människors olika utsatthet har blivit mer tydlig och synlig och frågor om allas lika rätt till liv, hälsa och delaktighet har dragits till sin spets. Det är ännu ett kvitto på att arbetet för jämlikhet och jämställdhet aldrig får pausas eller
nedprioriteras. Rättigheter är inte lika mycket rättigheter om de inte når alla och det gäller även i kristid.

Vi vet att bristande tillit till samhället är en av konsekvenserna av ojämlikhet. För att vinna tillit måste vi se människors friheter och rättigheter innan vi ser något annat. Vi har blivit påminda om att våra rättigheter inte kan tas för givna av någon av oss, men genom att stå upp för varandras rättigheter står vi också upp för våra egna. Det betyder inte att alla måste gilla alla, eller att vi inte kan ha olika uppfattningar. Men kanske kan den här tiden lära oss att mänskliga rättigheter är minst lika mycket värda att skydda som våra åsikter.

Civilsamhällets roll i demokratin kan inte nog understrykas och särskilt inte när det gäller att överbrygga och skapa innanförskap. Vi, dom, du och jag är alla en del i att förstå, skydda och stå upp för demokratin. Du som är bra på demokrati och rättigheter, fortsätt hjälpa till och sprid till fler. Du som tycker det verkar krångligt, fortsätt diskutera. Du som undrar om demokrati och rättigheter verkligen är något bra, läs på och utmana dig själv. Oavsett vem du är har du en viktig roll.

Nätverket för mänskliga rättigheter i Värmland är ett nätverk av både civilsamhällesorganisationer och offentliga organisationer som på olika sätt jobbar med rättighetsfrågor och möter människor. Genom våra olika verksamheter vill vi skapa tryggare rum och stärkta samarbeten i arbetet för ett samhälle som utgår från mänskliga rättigheter först och främst.

Radikalisering och radikaliseringsprocess är begrepp som beskriver en persons resa in i våldsbejakande extremism. Ofta lyfts personliga egenskaper, utanförskap och en fascination för våld fram som bakomliggande orsaker. Något som till viss del är sant. Allt för ofta glömmer vi bort var resan startar – i det öppna samhället där du och jag lever våra liv.

För att en radikaliseringsprocess ska ta sin början krävs en rad olika parametrar som medvetet och omedvetet samverkar både i tid och rum. Vi som arbetar med frågorna, de så kallade ”experterna” betraktar dessa skeenden och bekymras över det som sker. Vi radar gärna upp orsaker som socioekonomi, utanförskap, extremistisk propaganda på nätet och sårbara individers utsatthet.

Faktorer som så klart har betydelse men sällan eller aldrig inkluderar vi oss själva och det samhälle där vi tillbringar vår tid.

Radikaliseringsprocessens mål är en mörk och undanskymd plats där hat och misstro mot den andre odlas. Den som drabbas isoleras i sin egen tankevärld, in i en tillvaro av ord och handlingar där det tidigare otänkbara inte bara blir tänkbart utan till och med logiskt för den som radikaliseras.

Resan in i detta mörker startar dock alltid i ljuset, i det öppna samhället där vi alla är medspelare. Det är här mitt ibland oss som sårbarheten uppstår. Det är här som känslan av utanförskap kommer smygande, det är här medmänniskor förlorar sin tilltro och det är här som jordmånen för den extrema organisationen får sin näring.

Allt för ofta lägger vi vår energi på att motverka denna ondska när den redan slagit rot istället för att förhindra att den börjar gro.

Vi förväntar oss att någon ska ta ansvar. Stifta nya lagar, ta i med hårdhandskar och visa var skåpet ska stå. Allt detta åtgärder som riktar in sig på symptomen, sätter plåster på såret men glömmer bort varför det gör ont. Inget av detta skapar inkludering, minskar hat eller bygger broar. Om vi på allvar vill göra skillnad är det kanske en bättre idé att tända ett ljus än förbanna mörkret. Det är inte lagar och straffsatser vi lider brist på idag utan snarare medmänsklighet, solidaritet och öppenhet.

Jag brukar hävda att vi bör slå ett slag för naivismen. Detta kan såklart låta korkat och givetvis ska den som skadar andra straffas för sina gärningar. Men om vi i det naiva lägger en tro på det goda, människors vilja att göra rätt och styrkan i att lita på varandra är det kanske inte så dumt.

Är ingångsvärdet misstro lär tillit aldrig bli det slutgiltiga resultatet. Om vi överallt där vi möts, i skolan, föreningslivet, arbetsplatsen och inte minst i våra sociala medier ser den andre utifrån sina möjligheter och inte sina brister vore mycket vunnet.

Minns så väl orden från en kille som radikaliserats in i en högerextrem rörelse men som nu var på väg att lämna det bakom sig efter att vi under en lång tid fört samtal med varandra; ”Hur ska jag kunna fortsätta hata? Du bjuder ju på fika och ser mig som en människa”. I grunden är det inte mer komplicerat än så och ju tidigare vi börjar med att se våra medmänniskor desto enklare blir det att sluta hata.

Skulle vi lyckas att återupprätta ett samhällskontrakt där vi alla får en möjlighet att vara med och där våra olikheter blir en tillgång istället för ett hot tror jag det är långt mycket effektivare än en lagbok som reglerar alla våra brister.

Kontentan är med andra ord, Börja hos dig själv. Som du ropar får du svar och det är faktiskt du och ingen annan som bär ansvar för vad du ropar.

Lars Stiernelöf, debattartikel i VF 16/9-21

I år är det dags för kyrkoval igen, då medlemmarna i svenska kyrkan röstar för hur de vill att kyrkan ska styras. Vanligtvis är valdeltagandet lågt - förra valet, 2017, röstade drygt 
19 % av de röstberättigade och det var det högsta valdeltagandet på nästan 100 år. Det utgör ett demokratiskt problem eftersom det finns stor risk att resultatet inte representerar medlemmarna särskilt väl.
 
Det är ett välkänt faktum att mindre grupper med mer extrema åsikter ser kyrkovalet som en chans att öka sin legitimitet och få en större politisk plattform att sprida sina budskap ifrån. De kan motivera sin förhållandevis lilla grupp med engagerade sympatisörer att rösta för deras sak på ett sätt som mer etablerade partier, vars väljare kanske inte upplever att lika mycket står på spel, inte kan.
 
När få går till valurnorna spelar varje röst som läggs stor roll. För att en mindre grupp ska få en plats i kyrkomötet, kyrkans riksdag, kan det räcka med så lite som 0,18 % av rösterna. Med senaste valdeltagandet kan det räcka med så lite som 0,000342 % av de röstberättigades röster för att få ett mandat, alltså knappt 1700 av över fem miljoner personers röster.
 
I år satsar nomineringsgruppen och partiet Alternativ för Sverige på kyrkovalet. De har en rasistisk agenda och vill använda kyrkan som plattform för att driva frågor mot invandring och HBTQ+-intressen. För att uppnå detta drar de sig inte för att använda högerextrema aktivister och självutnämnda nazister i valarbetet.
 
Det är en demokratisk rättighet att organisera sig fritt och rösta på den grupp man vill i alla allmänna val, så även kyrkovalet, och vi på Agera Värmland vill inte säga åt någon vilka ni ska rösta på. Däremot vill vi uppmana alla med rösträtt att ta sitt demokratiska ansvar och rösta för det ni själva tror på för att göra resultatet och maktfördelningen så representativ som möjligt. Det finns ett välkänt citat som säger: Allt som krävs för ondskan att segra är att goda personer inte gör något. Gott och ont är för svart-vitt för att beskriva verkligheten, men citatet är ändå en bra tankeställare gällande mänskliga rättigheter och demokrati. Principerna faller om vi inte står upp för dem. Så, till dig som inte redan har tänkt gå och rösta, tänk en gång till: vilka påverkas av din röst, och vad blir effekten av din tystnad?
 
Kyrkovalet sker den 19:e september men det går att förtidsrösta redan från och med den 6:e september. Alla medlemmar i svenska kyrkan över 16 år får rösta både lokalt, regionalt och nationellt. För mer information om valet, var du kan rösta och vilka du kan rösta på besök svenskakyrkan.se/kyrkoval.

Etiketter: kyrkovalet, opinion, afs

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Etiketter