ageralogogronbg2

”Hoppas det va en av dom”

Så fort ett våldsdåd inträffar börjar de flesta av oss leta viktig information: Hur många drabbades? Känner jag någon som kan ha skadats? Vad har hänt? Vem är gärningspersonen? En ofrivillig tanke som ofta följer med i bara farten är den lätt cyniska förhoppningen: ”hoppas det va en av de andra”.
 
Många av oss har nog, tyvärr, dragit en lättnadens suck efter en tragisk händelse när vi insett att gärningspersonen representerade en annan grupp som vi inte sympatiserar med. Sonderar man sociala medier efter ett våldsdåd löper spekulationerna och anklagelserna ofta amok. ”Så här går det när vi tar in för många invandrare”. ”Det här luktar incels på långa vägar”. ”Ännu ett tecken på att muslimer är terrorister”. ”Bura in nazisterna i förväg nästa gång”. För visst är vi åtminstone lite rädda för att våra politiska motståndare ska använda varje våldsdåd som ett slagträ i debatten. När gärningspersonen visar sig vara fienden kan vi å andra sidan själva passa på att bekräfta att vi hade rätt hela tiden.
 
Vi tenderar lätt att göra så: acceptera alla tecken på att vi själva har rätt och ignorera det som pekar mot motsatsen. Är våldsverkaren någon som representerar vår egen grupp eller politiska ståndpunkt är vi ofta villiga att acceptera att det finns bakomliggande orsaker till varför just den personen blev extremist som absolut inte gäller för resten av gruppen. Kanske var hen psykisk sjuk? Ett mobboffer med frånvarande föräldrar? Alkoholist? Är det däremot någon av de andra så är det bara ännu ett tecken på att de står för farliga åsikter.
 
På internetforum och hemsidor med politiska inriktningar vänder diskussionerna ofta helt när gärningspersonen tillslut presenteras, ofta långt efter forumets besökare redan har hunnit dra sina egna slutsatser. Var det en av de egna följer bortförklaringar eller tystnad, var det en av de andra kommer ett ”vad var det vi sa”. Detta gäller inte bara politiska extremister utan är relativt vanligt.
 
Det borde ses som en lysande varningslampa när vår reaktion efter en mänsklig tragedi inträffat är nöjdhet över att vi hade rätt.
 
Det visar på något väldigt konstigt om vi blir lättade när någon i fiendelägret begår våldsdåd. Naturligt borde det vara oroande att någon väljer att använda våld, men det är nästan så att vi är mer rädda för fingerpekandet och konsekvenserna av att vår egen politiska sida sammankopplas med våldsutövaren än vad vi är rädda för själva våldsutövandet.
 
Våra reaktioner på våldsdåd pekar på behovet av en viss självrannsakan på samhällsnivå. Våld kan lätt användas för att föra in en kil mellan olika grupper, skapa polarisering och förstärka skillnaderna mellan människa och människa. Detta är förödande för demokratin, som bygger på samarbete och tillit.
 
Polariseringen in i olika politiska läger förstör tilliten vi har till våra medmänniskor och riskerar att sätta oss i positionen att vi sitter och håller tummarna när tragedier skapar nya rubriker. Det kan kännas ganska naturligt att inte lita på att de andra inte kommer utnyttja situationen för att demonisera sina politiska motståndare. Det har vi väl sett förut? Vi bör dock självrannsaka oss: den som själv aldrig syndat får väl kasta första stenen. Har vi själva aldrig generaliserat, tillskrivit den andra politiska sidan onda avsikter eller kopplat ihop våld och andra tragedier med de andras ideologi?
 
Själv tänker jag göra mitt allra bästa för att aldrig igen ”hoppas det va en av dom” utan istället känna den sorg som våldsdåden berättigar, jobba vidare och hoppas på en klokare framtid.
 
Hanna Finell
Agera Värmland