ageralogogronbg2

Radikalisering börjar i ett öppet samhälle

Radikalisering och radikaliseringsprocess är begrepp som beskriver en persons resa in i våldsbejakande extremism. Ofta lyfts personliga egenskaper, utanförskap och en fascination för våld fram som bakomliggande orsaker. Något som till viss del är sant. Allt för ofta glömmer vi bort var resan startar – i det öppna samhället där du och jag lever våra liv.

För att en radikaliseringsprocess ska ta sin början krävs en rad olika parametrar som medvetet och omedvetet samverkar både i tid och rum. Vi som arbetar med frågorna, de så kallade ”experterna” betraktar dessa skeenden och bekymras över det som sker. Vi radar gärna upp orsaker som socioekonomi, utanförskap, extremistisk propaganda på nätet och sårbara individers utsatthet.

Faktorer som så klart har betydelse men sällan eller aldrig inkluderar vi oss själva och det samhälle där vi tillbringar vår tid.

Radikaliseringsprocessens mål är en mörk och undanskymd plats där hat och misstro mot den andre odlas. Den som drabbas isoleras i sin egen tankevärld, in i en tillvaro av ord och handlingar där det tidigare otänkbara inte bara blir tänkbart utan till och med logiskt för den som radikaliseras.

Resan in i detta mörker startar dock alltid i ljuset, i det öppna samhället där vi alla är medspelare. Det är här mitt ibland oss som sårbarheten uppstår. Det är här som känslan av utanförskap kommer smygande, det är här medmänniskor förlorar sin tilltro och det är här som jordmånen för den extrema organisationen får sin näring.

Allt för ofta lägger vi vår energi på att motverka denna ondska när den redan slagit rot istället för att förhindra att den börjar gro.

Vi förväntar oss att någon ska ta ansvar. Stifta nya lagar, ta i med hårdhandskar och visa var skåpet ska stå. Allt detta åtgärder som riktar in sig på symptomen, sätter plåster på såret men glömmer bort varför det gör ont. Inget av detta skapar inkludering, minskar hat eller bygger broar. Om vi på allvar vill göra skillnad är det kanske en bättre idé att tända ett ljus än förbanna mörkret. Det är inte lagar och straffsatser vi lider brist på idag utan snarare medmänsklighet, solidaritet och öppenhet.

Jag brukar hävda att vi bör slå ett slag för naivismen. Detta kan såklart låta korkat och givetvis ska den som skadar andra straffas för sina gärningar. Men om vi i det naiva lägger en tro på det goda, människors vilja att göra rätt och styrkan i att lita på varandra är det kanske inte så dumt.

Är ingångsvärdet misstro lär tillit aldrig bli det slutgiltiga resultatet. Om vi överallt där vi möts, i skolan, föreningslivet, arbetsplatsen och inte minst i våra sociala medier ser den andre utifrån sina möjligheter och inte sina brister vore mycket vunnet.

Minns så väl orden från en kille som radikaliserats in i en högerextrem rörelse men som nu var på väg att lämna det bakom sig efter att vi under en lång tid fört samtal med varandra; ”Hur ska jag kunna fortsätta hata? Du bjuder ju på fika och ser mig som en människa”. I grunden är det inte mer komplicerat än så och ju tidigare vi börjar med att se våra medmänniskor desto enklare blir det att sluta hata.

Skulle vi lyckas att återupprätta ett samhällskontrakt där vi alla får en möjlighet att vara med och där våra olikheter blir en tillgång istället för ett hot tror jag det är långt mycket effektivare än en lagbok som reglerar alla våra brister.

Kontentan är med andra ord, Börja hos dig själv. Som du ropar får du svar och det är faktiskt du och ingen annan som bär ansvar för vad du ropar.

Lars Stiernelöf, debattartikel i VF 16/9-21